Exams

Det är May 2009, den månad vi fått inpräntad som viktig sen första veckan i ettan. Slutprov. Finals. Exams. Dags att skriva prov som räknas. Det var läskigare i april, nu gäller det bara att fokusera. Och andas.

Jag är väldigt pepp, väldigt nervös, väldigt oförberedd (kan man nånsin känna sig förberedd?) och jag ser väldigt mycket fram emot att det tar slut, för då ska vi ha roligt. Men 8.40 imorgon sitter jag i aulan och då gäller det. Det löser sig.

Lycka till, fellow IB2:are

Diary notes 13/4

I keep a private diary where I whine in whatever language. Sometimes, there's a little more substance, but it's rare. There was a little substance the other day that I thought I'd share. Call it venting, reflecting, pep talk or whatever, it was just something I wrote and didn't plan on showing people.

It bothers me to put up personal things, and going from typing in the entry to actually publishing it is difficult - it's taken me a couple of days and some censoring. But I think it's hard to write anything remotely interesting here if I don't go beyond the this-is-what-I-did-todays.

I want to talk about life and living life in the world today. It's just not that easy to get personal. That's probably a pretty general problem, and in a society where there are so many demands, how can we possibly deal if it seems like everyone else handles pressure without any concerns? I know I don't.

I try to stop and think, and that can help me go from desperate to feeling fine. But I think it's impossible not to feel pressured sometimes.

*

Three weeks to exams. Just realised. Freaking out. Gotta work now, gotta work hard. Somehow, it's like I'll be defined by this, by how well I can score. When people remember me afterward, they'll make everything lead up to that score if they know it. I'm not sure I'll want to say it.

I feel out of control, don't know how well I'll do, I've lacked focus, haven't studied properly. Not boding well. I know it'll be fine anyway, this doesn't define me in my eyes but I'm scared this is what I'll be judged by in the future. And it is. Somehow, I think we're all being judged continuously.

How we look, how we act, what we do, how well we do and what others think, those things are always being judged. I think we're here on earth to learn and I do believe in judgement day, so I guess in a sense judgements are fundamental part of our lives.

But there are different judgements, and not all are right.


I think that's another thing for us to learn - whose judgement to trust and to trust not blindly but with reason, using our senses, coming to our senses. When we listen to judgements passed and pass judgement ourselves, I think that's one of the things we fail to do.

I think we can sense what's right if we just stop and feel. But we don't stop, that's the problem. And does it help if one person does? I try to, and I'm not that worried about the exams because it won't define me, I've done more in my life. But I am worried about what others will think. Am I then perhaps judging myself by others' standards?

I criticise the ideal today: perfect in school, perfect looks, perfect family, perfect social life - but it's still somehow what I strive for, isn't it?

I try to ignore the pressure or at least keep it down so I guess that's why I'm still floating. And sometimes, sometimes it feels like I'm flying. But that doesn't mean I couldn't be close to drowning in an ocean of demands. I try to choose not to, but I'm not a spectator watching others struggle, I'm right there drifting along, trying to seem unbothered. Sometimes I am and sometimes I'm not. And when the storm comes, I'm kicking and screaming and trying not to go under, just like we all do. I suppose that's what I'll keep doing.

Where life'll take me I don't know, I'm going with it but it is a sea of demands I'm drifting in after all so I guess I have a long ride ahead of me before I know.

It's funny, because what I really want is a man I love and children. What I work with in the future doesn't feel as important. I dream and I aim high and I want to work with something interesting, but I can't help but wonder how much it really matters in the end?

When I'm dreaming quietly, it's about love. It's about dancing in the rain, accidentally knocking someone over, start up a conversation and know that this is it. I dream about romantic love-at-first-sights, or just to be worken up with a kiss or cry on someone's shoulder. I dream of making someone as happy as I can, of being there for children of my own and watch them grow up.

But I can't really say that, not without any reservations, can I? Of course I want interesting work and like I always have, I want to write. I have dreams of excelling in something too and accomplishing things, but why are those dreams seemingly more important? They're not to me.

If I had the relationship and the economy I could've started a family already. If that was okay. But it's not and I'm smart and responsible and a-strong-independent-woman. It's okay to make your own choices and it's great - as long as you make smart choices according to today's norms. Just like how it's okay to be open-minded and it's great - as long as you're open-minded about the rights things according to today's norms.

I'm a Christian woman who dreams of having a family. Two wrongs? It doesn't mean I'm not open-minded and it doesn't mean I don't want some form of career. Still, some type of judgement is made about me, right there.

I dream both literally and metaphorically of having children and being in love some day. It's what I want in the end, but I can't talk about it. I think I want a large family, but how to solve that practically in today's society? It's possible, but I'd probably piss someone off. And as always, I can't help but to be bothered by that.

I dream of someone who really understands me and who I understand in return. I dream of intimacy, mentally and physically, giving everything to someone else, trust them with body and soul. I have a lot more passion in me than people think, it's something I won't share just like that. I'm the same with trust, no good at sharing it. But I dream of being able to trust and really love. I dream of being the one who knows everything about another person and of being trusted fully by a little child as well.

I can face a lot, if the exams are messed up I'd feel bad but I could eventually deal I think. But if I end up lonely or if I never have kids... that's what I can't handle. I feel like my relationships with others define me more than my academic results, naturally, since I value that more. If there's something that could break me, it'd be something like that.

I have a lot of dreams and some of them will be crushed, but I'll try not to let that or the weight of all internal and external pressure crush me. If it does, I'll just have to pick myself back up together.

But til I know what hapens, I'll drift along and try to fly every now and then. I'm not walking on clouds but maybe I will. It's one of my dreams -there are many and many different kinds. I think that as long as crushed dreams don't crush me I'll be okay, I'll never walk those clouds if I stop dreaming.

So as long as I keep dreaming with a smile on my face, it can't get that bad. I'm not supposed to be able to fly, but my thoughts grow wings and I can go anywhere! I dream of the future and it's not only weighing me down. From where I'm looking, everything's bright and the sea of demands doesn't look as threatening.

If I can go here I'll be okay, I can deal with everything else because I can watch it with a bright outlook from a distance. I think sometimes you have to be a dreamer even if you reason too.

I wasn't smiling when I started writing, I am now.

Love,
Alex

Helgen och beslutsångest

Oj, längesen jag skrev...
Mock exams dödade mig inte, men kemin dog allt lite. Nu har jag ett revisionschema för tiden innan exams, så det ska jag iaf försöka följa!

Med CAS-portfolio inne i slutet av förra veckan är nu allt som ska in inne. Det är en otrolig lättnad, nu är det "bara" exams kvar.

Helgen blev hastigt och lustigt just väldigt lustig efter ett hastigt beslut att hänga med Stina och Emmo till deep i Malmö. Förfest hos Stina; dricka glögg; in till Malmö, straightkväll på deep, som annars är gayklubb. Drinkar, dansa och karaoke ledd av den underbara transan Fransesca. Jag fattade verkligen inte att det var hon som var han först när Stina snackade med henne/honom!

Jag fattar dock fortfarande inte att Stina fick mig att sjunga... och inte bara det - en låt som "hot stuff" blev det dessutom, plus dålig schlager, haha! Och sen efteråt träffade vi på Marco och jag och Stina sprang och sjöng "hot stuff" på väg till bilen vid fyra på morgonen utan jackor eftersom de låg i bilen.
Skitkul och skitkonstigt...! Det får göras om!

Hum, sen så fortsätter jag fundera på framtiden... medicin eller psykologi? Vad vill jag egentligen?

Medicin
+ Intressant
+ Man får jobb
+ Man kan hjälpa folk konkret
+ Finns chanser till volontärarbete
+ Kan specialisera mig till pediatriker eller psykiater
+ Man lär sig hela tiden nya saker
+ Problemlösning
- Jättelång utbildning
- Jättesvår utbildning
- Begränsat liv utanför studierna på universitetet
- Mest heltidsjobb på professionell nivå

Psykologi
+ Intressant
+ Förstår det och är nyfiken på det, det är lite "min grej"
+ Många olika jobbmöjligheter (forskare, psykolog, socialarbetare etc.)
+ Går att kombinera med skrivande och teater
+ Går att ha roligt på universitetet
+ Problemlösning
- Mer osäkert med arbetsmöjligheter
- Inte särskilt välbetalt
- Flummigt!
- Vänsterländskbundet

Någon som kan komma på något mer?

I vilket fall som tror jag att jag vill till Glasgow, i alla fall nuläget. Och jag är i vilket fall som glad att det finns saker jag känner för att göra, det här är ju inte direkt problem ;)

Nä, nu ska jag plugga, jag återkommer senare med eh, äktenskapliga gräl med en chatbot...

Mock exams

Nu är mock exams här, veckan då man bor i aulan, lever på kaffe och sover för lite för att man inser att man bara måste kolla key concepts within the learning perspective en gång till innan man kan somna (eller börjar tänka på släpvagnar om man heter Linus och har körteoriprov imorgon - lycka till!)

Hittills har jag bara haft engelska, psykologi och svenska, vilket inte har varit så farligt. Psykologin är jobbig för det är så sjukt mycket att skriva, men det kändes helt okej idag ändå. På svenskan började jag flippa ut och komma med galna freudianska tolkningar så vi får väl se hur det gick, men det var inte katastrof i alla fall. Jag gillar hur bara ungefär halva gruppen faktiskt har läst samtliga böcker till svenskan...! =D

Imorgon däremot så är det kemidags. Mm, kul. Eller inte. Resten av veckan i allmänhet kommer inte bli trevlig... Jaja, åtminstone så hade jag inte ekonomi, matte OCH svenska idag som vissa stackars matte HL-elever. Det var inte humant!

Jag har börjat fundera på varför de egentligen kallar det för mock exam, det är ett sådant där trevligt dubbeltydligt ord... Åtminstone så har man en trevlig klass som man kan gnälla tillsammans med!

Så nu är man faktiskt IB2:a och sitter i aulan och har prov. Det känns som man nyss gick i PDP och gick förbi aulan i februari, blev lite nervös och tänkte att två år är ju inte alls så mycket tid, och nä, det... var det inte.

Men Kroatien-planernaa verkar leva, så det känns positivt, förhoppningsvis fixar allt sig också ;) Fy vad kul vi ska ha det om det blir av...!

Inga djupare eller längre reflektioner idag, all min kreativitet försvann ner i ett answer sheet någon gång i eftermiddags och har inte hittat sin väg tillbaka än...

Nä, som sagt, kemi.

Med en skål äppelmos och mycket ärlighet

Jag blev akut sugen på äppelmos så nu sitter jag här med min skål. Sen bestämde jag mig för att det allt var dags att blogga igen, så nu sitter jag här och skriver med en hand, vilket är något enerverande. Jag brukar haka upp mig på vissa ord och uttryck ibland och sen använda dem väldigt mycket ett tag.

Enerverande är ett sådant ord, ett vaneord som jag hade ett tag, men det var nog i sjuan det, tillsammans med sublimt. Det var ett tag sen... Jag undrar om jag har något sådant just nu, jag sa absurt väldigt mycket i höstas, men det vet jag inte om jag fortfarande gör. Inte något som jag själv tänker på direkt, så det får nog någon annan svara på ;)

På spåret
Final på "På Spåret" ikväll, det är mysig fredagsunderhållning om man är hemma. Jag tog Edinburgh på tio poäng - jag visste direkt att de var i Skottland eftersom det första jag såg var firsts stadsbussar... Lite skum sak att ta det på... Eller, sen var det ju "borg"/"burg" nåt sånt som förklarade att det var just Edinburgh, men ändå.

Och sen frågade de vad "Amazing Grace" heter på svenska, vilket jag kunde eftersom jag har haft jätteroligt åt att det finns en svensk översättning ända sen jag hörde den i kyrkan första gången. Fast annars kan jag inte hävda att jag brukar kunna så himla många av frågorna på "På Spåret", det går ibland bara.

Skottland
Lite kul också, för när jag såg att de var i Skottland så kändes det ganska hemma på något sätt. Har ändå bara varit där två gånger, men jag trivs så himla bra. Det känns rätt på något sätt att plugga där då... Sen blir det höga studielån och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill göra i livet, men det löser sig nog. Får man hoppas ;)

Det jobbigaste med att plugga i Skottland, om jag gör det, kommer att vara att flytta ifrån familjen. Det innebär absolut inte att jag inte vill göra det dock; det känns som om det skulle vara en bra erfarenhet att bo i ett annat land ett tag, men jag står väldigt nära min familj så den biten skulle vara det svåra. Sen har jag väl i och för sig alltid varit lite mammig ;) Det är väldigt skönt att ha en mamma som man bara kan följa efter och prata med eller krama om man känner att man vill det, så det kommer jag att sakna oavsett var jag hamnar. Men sen är jag inte direkt rädd att tappa kontakten med familjen, så det är ju inte så farligt. Känns bra i alla fall att några av mina allra bästa vänner också vill plugga i Skottland =)

Ärlighet
Oj, vad ärlig jag var ikväll. Vi får skylla det på äppelmosen. Vad kan man mer ta upp när man är ärlig? Bäst att passa på innan jag blir för nervös av det ;) Hmm. Jag har pluggat väldigt, väldigt lite till mock exams och det känns inte bra alls. Hmm, okej, ärligt men fruktansvärt ointressant - skolångest är överrepresenterat i samtal nuförtiden! Vad bra att Mango kom med ett nytt samtalsämne igår, då blir man glad ;P Ska plugga kemi med Mango imorgon, det blir nog bra. Och jag och Linus gjorde matte och jag och David ska göra psykologi, så det är också bra.

Ärlighet... Ibland kan man vara för ärlig. Det hade jag ofta ett problem med som liten - om jag och en kompis ville vara själva och någon annan kom och ville vara med, då sa jag helt enkelt att vi inte ville ha med personen. Jag var inte alltid populär bland föräldrar... Jag vill dock gärna tro att jag har blivit lite mer taktfull med åren, jag framstår mycket trevligare då ;)

Hur andra ser en (eller är det viktigaste bara att bli sedd?)
Då kommer jag osökt att tänka på det här med hur andra personer ser en. Folk bryr sig så otroligt mycket om det...! Jag hade kunnat komma med en lång radda om hur sjukt samhället är och hur galet mycket press det blir på ungdomar (jag och mamma hade förresten en intressant diskussion i bilen på väg till Vinslöv för att inhandla min otroligt snygga balklänning, nämligen: alla vuxna säger att ungdomar har så mycket möjligheter idag, men är det alltid i en positiv sak? Om man har så många möjligheter att man inte kan utnyttja alla så blir det ju kanske inte alltid som man tänkt sig? Och så det där med beslutsångest...) men, det var meningen att min poäng skulle vara något annat, innan jag gick vilse i en lång parantes.

Jo, visst ja... Jag tänkte säga att jag inte bryr mig så jättemycket om vad folk tycker längre. Innan brydde jag mig jättemycket, ni vet, ville att alla skulle gilla mig och det där. Hmm, okej, jag ska vara ärligt (var kommer det där t:et ifrån!?), på ett sätt vill jag fortfarande det, men det är på ett annat sätt, jag kan ändå ta om folk inte gillar mig.

Ibland undrar jag, är det viktigaste för folk hur man blir sedd eller att man blir sedd? Vi har en riktigt galen uppmärksamhetskultur... "Hellre ökänd än okänd". Hmm, jag skulle nog köra på erkänd istället, erkänd för något man är bra på, antingen en färdighet eller bara ett personlighetsdrag. Det är mycket trevligare.

Sen utseende, ja, där vet nog det flesta som läser det här vad jag tycker. Samhället är galet etc. etc. Men åtminstone känner jag mig rätt balanserad själv nu. Jag kan titta mig i spegeln och känna mig bra. Jag tror det också har att göra med att jag har på mig sådant jag är bekväm i, jag har på mig kjol och klänning för jag tycker det är bekvämt både fysiskt och mentalt. Sen ska jag inte förneka att jag har vissa komplex, men vem har inte det? Dock så tror jag att det viktigaste är att man försöker vara bekväm i sitt eget skinn, på något sätt blir man automatiskt snyggare då, eller åtminstone känner man sig så.

Lite om optimism och religion
Det här med optimism är också lurigt, folk känner sig inte särskilt optimiska just nu. Det känns som att många känner sig stressade, ensamma och förvirrade. Det är inte särskilt konstigt.

För egen del så tror jag det är tron som räddar mig. Och nu, nu börjar jag bli ärlig på riktigt här, för jag tycker det är väldigt jobbigt att prata om tro egentligen. Folk brukar titta på en som om man är rätt korkad ändå som tror, och är man inte det så är man i alla fall en fanatiker som vill omvända hela världen så-snälla-sluta-prata-om-den-där-himla-Gud-omg.

Men det är en trygghet, det är värme när det känns ensamt och kallt och det är ljus i mörkret. Vi hade tema kring det när min gudtjänstgrupp hade gudtjänsten sist. Jag hade skrivit förbönen för första gången, det tyckte jag om. Linus hängde med mig till kyrkan, det var trevligt. Folk är alltid välkomna att följa med =)

Jag och religion
Till skillnad från vad många tror så har jag inte alltid varit så religiös. Jag menar, jag har alltid trott på Gud, men man kan tro mer eller mindre. Jag hade aldrig någon så väldigt religiös vän som liten och min familj är inte troende, så det mesta jag hörde om Gud när jag var yngre var egentligen skämt. Det kommer inte helt naturligt att tro så mycket då.

Sen hände det en del saker i mitt livet och då vände jag mig till tron, som räddade mig på många sätt. Och jag tyckte det var jättesvårt att släppa taget och våga tro, men jag släppte taget lite till slut. Nu, när jag ber, så kan jag få en stark känsla för vad jag ska göra, få en stark känsla för vad som är rätt. Det är väldigt meditativt, och det hjälper. Känslan att man aldrig är ensam hjälper också, det tröstar om man verkligen tror på det.

En del kanske skulle kalla det self-fullfilling prophecy, men i så fall undrar jag, spelar det någon roll?

I vilket fall som så är det svårt att släppa taget och söka själv, man är så van idag vid att man matas med allting, utbildning, teve, allt runt oss tränger på, det är inte vi som måste ta initiativet på samma sätt. Vi är inte längre vana vid hur man tror, vi vill veta. Tro, hopp och kärlek står det om i Bibeln. Jag tror att det är viktiga saker.

Och jag tror på Gud, det gör jag.

Kärlek och att skriva
Kärlek, kärlek är otroligt viktigt. Jag är lite rädd för förhållanden. Nu var jag ärlig igen... Men nej, ärligt talat (hohoho) så är jag lite rädd för förhållanden, att våga lita på någon sådär. Jag har inte världens bästa historia gällande sådant ;)
Jag har bara svurit åt en person en gång i mitt liv.

Men nu vill jag inte prata mer om det, det får jag väl också vara ärlig med.

Jag tycker om att skriva. Jag har jobbat på en berättelse nu sen i höstas. Blir den färdig blir den en roman, jag hoppas bara att den blir färdig... Den handlar om någon som blir galen, om väg som sakta går utför. Det är väldigt kul att skriva och jag har en viss plan för vad som ska hända. Skriva är min hobby det här året, det jag kan gå in i helt ibland och bli distraherad av, det jag kan tänka på när jag vill ha något roligt att tänka på. Teatern var det för mig förra året. Jag älskar att ha något sånt i mitt liv. Fast skriva är den enda hobbyn jag har haft konstant sen jag var liten. Sen är det inte min berättelse jag borde skriva på, och inte är det här egentligen heller.

Historiauppsatsen väntar och äppelmosen är sedan länge uppäten. God natt.

(har någon läst hela detta så blir jag imponerad... it never ends ;P)

Ut i världen

Yoooo,
Jag är jättepepp! Imorrn bär det av till Istanbul där jag, Snugglie och Katarina ska vara fre-tis på ToK-konferans. Känns väldigt random men jag är extremt pepp på det! Och jag drack extra starkt kaffe på Mikai efter skolan, vilket gjorde mig hyper. Jag var typ helt död i skolan pga sömnbrist. Folk från klassen hängde med till Mikai, så det blev inget jobb med presentationen, men det var nog roligare så ;) Vi gör färdigt den på flyget helt enkelt.

Kreativitetsbloggen får en hel del uppdateringar nu, vilket känns jättekul! Kolla gärna in den!

Meng, jag ska sluta med mitt självdestruktiva beteende OCH tänka på dig och glutamic acid hela helgen, vad sägs om det va? (eh, överdos av internskämt, don't ask ;P)

När jag kommer hem på tisdag kommer jag ha några väldigt, väldigt stressiga dagar. Hehe. Känns som halva klassen är halvdöd alla dagar ungefär. IB2 är inte bättre än vad man hört faktiskt. Men det är okej, för jag gillar i alla fall klassen. Alla kanske ska åka till Kroatien en vecka tillsammans efter exams. Det skulle vara skitkul!

Embrace the martians!

Vettigare än såhär blir det inte idag. God natt =)

Vardag

Idag gjorde Emma min dag, (direktöversättning av "make my day" oh yes) hon gav mig en badanka bara sådär. Det gjorde mig jätteglad, jag älskar badankor =) Så nu har jag en söt anka med examenshatt (IB-anka!) i mitt skåp och blir glad när jag öppnar skåpet. Det är lite som när jag fått badankor av Johan utan anledning, det är en rolig överraskning. Tack Emma =)
Idag var en bra och en dålig dag. Jag var trött. Fem timmars sömn två nätter i rad är faktiskt en dålig idé, men något som plågar flera IB2:or för tillfället. Kaffet hjälpte bara tillfälligt. På engelskan sa Katarina att jag såg jättetrött ut, och typ blek och svimfärdig. Jag visste att det var en dålig idé att inte ha läppstift och rouge. Suck. Jag vet inte hur många gånger jag har fått den kommentaren. När man bara har på sig svart/jätteklara färger så kan man inte vara blek... Folk tror alltid man är sjuk. Men sånär som på trötthet har jag mått bra.

Fikade med Jojo efter skolan, ALLDELES för länge sen! Underbar, underbar människa. Och kemin idag var helt utflippad, jag vet inte hur mycket Meng och jag skrattade! "Complete combustion of bacon pig" var titeln på en uppgift vi lämnade in. Fy vilken konstig lektion...! Men rolig, mycket rolig.
Interactive oral med Maria och Anna, och precis innan fick Anna peptalk och psykologisk analys av Bodil, som är, typ, städerska eller nåt sånt. Hon klagade jättemycket över HP-eleverna också. Det var roligt.
I helgen hade jag Meng och Lol här, det var också roligt. Vi lagade grönsaksgratäng och gott kryddad lax och tittade på Breakfast at Tiffany's (underbar!), Svanprinsessan (vad kan man säga... man kan skratta åt den) och några avsnitt Arkiv X (som jag typ tycker jättemycket om nu...) När vi sprang runt i trädgården halkade jag med benen åt vars ett håll och när jag kom upp kom Meng fram mot mig samtidigt och vi frontalkrockade. Mycket fail. Men det var en väldigt bra kväll/natt iaf. Sen dan efter var vi jättesega, vilket jag har varit idag också. Men jag bestämde mig för att börja träna, så jag skaffade terminskort på Gerda och gick på baspass i yoga igår. Efter kvällar av plugg framför datorn tyckte min kropp jättemycket om mig för att jag sträckte ut den. Jätteskönt. Märktes att vi tränade lite i våras faktiskt, baspasset var ganska enkelt. Det kändes också bra. Annars är det väl plugg som gäller nu, oh yes. Och sömn. Förhoppningsvis.

Jag gillar att cykla hem genom högar av färgglada löv och se löv som faller från träden. Det är väldigt vackert. Jag undrar var jag är nästa år när löven faller. Och året efter det. Det ska bli spännande att se.

Livet, eller bristen därav

Skickade precis in min UCAS-ansökan. Leeskigt. Förhoppningsvis vill nån ha mig... Annars är det plugg, plugg, plugg som gäller nu. Extended essay tills på fredag, har fortfarande bara gjort en fjärdedel. Men jag ska lägga mig tidigt ikväll och sen är jag pepp på att va uppe jättelänge imorrn, dricka kaffe och skriva som in i! Final draft kommer bli min räddning, oh yes. Men extrapoängen spelar inte så himla stor roll, jag känner att jag måste prioritera lite. Usch. Kemiplugg i helgen och misslyckat prov igår. Isch. Var så fokuserad på det att jag helt hade glömt bort att vi skulle kolla fronter för att se vad vi skulle göra till dagens lektion i psykologi. Insåg i morse att vi skulle hålla presentationer idag, jag hade fått om "general disorders and panic attacks", och eftersom jag gillar sånt så insåg jag att jag faktiskt läst om panic attacks på wikipedia nyligen (jag skulle kunna tänka mig att jobba med traumatiska och stress-relaterade problem, så det är inte bara random nördighet, jag lovar! *tittar menande på Meng*) och improviserade. Det var ändå bara en kort presentation och det fungerade bra. Jag roades rätt rejält av detta. Dessutom var jag helt skakig under psykologin, lite pga presentation men mest pga av väldigt starkt kaffe som druckits på morgonen för att hjälpa till med ett extended essay-experiment. Sen hade vi debatt mellan natural sciences och social sciences på TOKn. Ganska lustig dag egentligen. Ganska onödigt blogginlägg egentligen, men det började se så tomt ut här...