För vi har tagit studenten

Dags för ett galet långt blogginlägg för det var längesen jag skrev och det har hänt mycket kul sen dess. Det här inlägget handlar om glädje.

4-22 maj: Exams
Tre veckor prov, sen tre veckor fest. Det senare har varit trevligare. Jag hade sjutton prov. Jag överlevde. 'Nuff said.Hatten är min.

26-29 maj: Kroatien
Efter en skum fest i Öja 22-23 maj för att fira friheten så åkte sjutton stycken från klassen till Split, HR. Innan Kroatien gick jag IB, efter Kroatien gick jag inte IB. Det var underbart...
Jag insåg på morgonen den 26:e att vi faktiskt skulle till Kroatien. Det kändes jättekul!

På flyget satt några danska tanter bakom mig, David och Linus. De var mer dragna och högljudda än vad vi ungdomar på var avslutningsresa var. Det var absurt. Vi kom fram rätt sent på kvällen, gick av flyget, blev glada av värmen, tog flygbussen in till Split, skrattade åt Linus och Koc som började med whisky på bussen, gick till vandrarhemmet genom en fin och varm stad, checkade in på vandrarhemmet som låg jättecentralt i en gränd bakom ett tidningsstånd vid det mest centrala torget och gick ut och åt.

Folk var euforiskt glada under hela middagen, under vilken jag och Isabella fick fisk som verkligen var fisk. Sen försökte vi hitta någon bra pub men eftersom vi var sjutton personer var det lättare sagt än gjort. Jag beställde en sex on the beach som verkligen inte var sex on the beach, usch, så kan man inte göra.
Det slutade med att vi satt och skickade runt whisky i loftrummet, vilket var väldigt mysigt. Spya i duschen och folk som var sura över det var inte riktigt lika roligt, men om det var det värsta på resan så säger det mycket om resan. Det var en bra resa. Allt flöt på.
Vi åt frukost på en uteservering vid torget där det var jättetrevlig personal. Lätt mysigaste stället att äta frukost. Jag, Meng, Isabella, Maria, David och Linus gick runt i stan. Vi tappade bort Koc lite, men han återfanns. Stan var fin. Det var en bra bit över trettio grader. Det var varmt. Massa fina gränder i the Diocletian palace och en uteservering senare stötte vi ihop med Jacob och Ken och drog vidare till klippstranden.

Eftermiddagen spenderades med att sitta på härliga klippor och bada från dem. Havet var precis lagom varmt och det var jätteskönt att simma där. Rev upp benen en del när vi klättrade upp igen. Jag försökte skriva på klippstranden, det gick inte bra, jag var för glad för att vara kreativ. Befann mig i något slags lyckorus under hela resan. Tror inte jag var ensam om det. Jag och Isabella guppade runt i vattnet en bra stund, det kändes lite som att vara på ett spa, bara väldigt avkopplande.

Sen gick stora delar av gruppen ut och åt tillsammans. En av de som jobbade på vandrarhemmet fixade gratis vin åt oss. Ken höll tal - fallskärmsjägare, såklart. Jag åt bläckfisk, det var gott. David blev inte glad av bläcket han fick. Sen gick vi vidare till ett torg med barer där det fanns goda drinkar. Mycket skratt och lite killhångel senare gick vi och la oss.

Dagen efter åkte jag, Meng, Linus, Isabella, David och Koc till naturreservatet Krka. Vädret var inte riktigt lika fint, så det var en perfekt dag att göra det. Krka går inte att beskriva med ord. Vattenfall, vattenfall, massa fina träd, mycket vatten, fler vattenfall, väldigt grönt, vi var glada. Gick runt ett tag och bara njöt. Och fotade. Sen satt vi på en uteservering och njöt lite till. Alla var tysta ett tag, David sov, Meng ritade och resten reflekterade. Jag var metaforisk.
Jag tänkte på livet som en flod, som den vi satt vid. Jag tänkte att det som gör både det stället och livet vackert är kontrasterna. Det finns vattenfall, omvälvande, hisnande fall, vackra men farliga, som sedan följs av perioder av stillhet, lugnt vatten som flyter på. Och i livet finns det detsamma, det finns tillfällen då mycket händer, det kan vara bra eller dåligt men det händer fort och mycket och skulle vara jobbigt om det fortsatte för länge för man hinner inte stanna upp och tänka efter riktigt. Men i kombination med lugna stunder ger det ett underbart helhetsintryck, gör allting mer spännande.

Mellan ett par fall där vi satt fanns lugnare vatten och lite träd. Vackra kontraster. En liten del av vattnet var upplyst av solen. Jag tänkte att det var där jag befann mig nu. En ljus period. Det fanns fall framför och bakom och sedan försvann vattnet bakom en krök där det inte gick att se vad som hände. Det kändes passande.

David sa något om att det skulle vara härligt att ha en luftmadrass som man kunde binda vid ett träd och sedan kunna ligga i den lilla fläcken med sol. Jag log - jag behövde inte nån luftmadrass, jag var ju redan där, jag hade redan tänkt mig dit. Frihet handlar om fria tankar kom jag fram till för ett tag sen, frihet är inte att göra vad man vill, det går inte med absolut frihet (då har man tvång att vara fri, det är en paradox, som Meng uttryckte det på flyget tillbaka) men om man är fri i tankarna, då kan man ta sig överallt.
Vissa saker är jobbiga, exams var jobbiga och en del som har hänt innan var jobbigt och det kommer visst hända fler jobbiga saker i mitt liv, men det skulle inte vara intressant annars. Och just nu är jag bara glad.

Vad är en vattendroppe? En del av en sekund? Ett vattendrag - tid som rinner ut? Alla floder rinner ut i havet, möter varandra till slut. Och även innan rinner många samman, bildar sjöar av gemenskap, större floder, flyter tillsammans, avgrenas igen, flyter ihop med andras. För ett ögonblick delar man tid och rum med någon och sedan förändras det. Det är vackert.

Förändring och förgänglighet. Kontraster. Det är vackert.

Like two rivers flow, to the open sea, some day we'll reunite, for all eternity. Den texten betydde något för mig, men på ett annat sätt då än som jag satt och tänkte nu.

Jag satt och tänkte på rätt mycket, det är svårt att summera allt. Men det var ett underbart ställe att sitta på och tänka i liknelser och metaforer.

Ja, Krka var vackert, och vägen dit också. Väl tillbaka gick vi ut och åt med stora delar av gruppen igen. Jättegod laxpasta. Det var en trevlig middag. Linus höll tal. Vi satt nära vattnet. Och laxpastan var jättegod.

Vi gick till sandstranden sen. Snackade lite med Araneya, vi har gått i skolan tillsammans länge. Det är lite speciellt ändå. Folk pratade och drack. Ljus reflekterades vackert i havet. Sen gick vi tillbaka, satt på torget en stund. Såg ut som a-lagare. Öl ur pet-flaska, galen idé. Vinkade till främlingar.
Packning på morgonen, frukost på torget igen, inlämning av väskor på centralstationen tills vidare, upp på en kulle med utsikt över hela Split tillsammans med de närmaste vännerna. Det var fint. Satt en stund på ett lunchställe, åt lunch och drack vin med åsna på. Det var gott. Sen hämtade vi väskorna och satte oss på flygbussen. Nöjda.
Köpte morsdagspresent till mamma i taxfree-butiken. Sen hade jag 37kn kvar och försökte lista ut vad det var i euro. Hittade ett vin som såg okej ut för €5, tänkte att det kanske kunde gå. Visade sig att det blev prick 37kn - jag blev glad.Gruppfoto på flygplatsen och sen på flyget. Satt bredvid Meng, hade underbara diskussioner hela vägen hem, trots att det var sent och vi sovit för lite flera nätter i rad. Vi var djupa. Och tafs - det är symboliskt. Älskar dig. Och resten på resan, vår klass är verkligen underbar.

Tåg tillbaka, mycket folk som festat. Jag var trött. Men bara fysiskt, inte mentalt utmattad som efter exams. Kroatien var vad som behövdes, vi förtjänade det - och det gjorde det också så mycket härligare.

3 juni: balen
Jag vet inte riktigt vad jag gjorde innan balen. Jag sov nog mest och fixade det sista jag behövde till balen, vilket var ganska mycket. Träffade Meng och Linus som hastigast också och typ, sov.

Baldagen började med håruppsättning och sminkning. Håruppsättningen blev jag riktigt nöjd med, sminkningen var inte riktigt prisvärd. Sen var det hem och på med den ljusgröna klänningen. Men fyra lager kjol i själva klänningen och två lager i underkjolen slog jag nog rekordet i antal kjolar på Kattes bal.

11cm klack var rätt plågsamt, efter halva tiden på tegnérs bytte jag. Och jag hade inte på mig skorna under middagen.

Jag, Meng och Isabella var först av alla att komma till AF. Men då hann vi fotas innan det var så mycket folk där. Det var jättekul att bara stå och titta på allt finklätt folk. Middag och tal. Rektor Kenneth höll det bästa talet. Jag spillde inte på klänningen. Kaffe med punsch. Vals till storband var skitkul, men Koc är livsfarlig på dansgolvet. Dansade mest med Linus och Isabella. Jag och Isabella var kompatibla. Bästa danskommentaren var när jag dansade med någon som faktiskt tränat vals: "Vad gör du!? Försöker du ha ihjäl mig!?" Jag hade kul.
Fest på tegnérs, roligt men opraktiskt med klänningen. Någon frågade mig vad jag hette, när jag frågade tillbaka sa han att han inte kom ihåg. Jag hade roligt åt det. Sen gick vi till Kattes matsal. Där dog balen. Musiken var dålig och sen dog högtalarna. Vi satt ett tag. Sen dansade jag lite själv. "Hade det inte varit du hade jag trott att du var full". Det var kul.

Meng spontanövernattade hos mig. Efter 13 timmar fest, en dusch, en natts sömn (på mage) och en cykeltur ner till stan och tillbaka så levde min håruppsättning fortfarande. Sjukt mycket hårspray! Några summerade balen såhär: "Det började, och sen slutade det", "nä, det började, och sen satt vi i Kattes matsal". Passar rätt bra, det var sjukt roligt och gick sjukt fort, hann inte ens bli trött.

Tittade på Spykister dan efter, Johanna var jättevacker.

10 juni: studenten
Några dagar mellan bal och student. Arkiv X-kväll med Meng och Isabella (simultandäckning i soffan ftw), fika med Marco i Malmö, målning av banderoller till flaket och inköp av studentklänning halv fem dan innan studenten. Två studentfester den dagen också. Polhemarna hade otur, det regnade skitmycket...

Sen var det den 10:e juni och dagen var helt underbar. Insåg när jag kom hem kvällen innan att jag faktiskt skulle ta studenten. Det kändes konstigt. När jag såg mig själv i spegeln, iklädd vit klänning och studentmössa, så kändes det helt galet.

Champangefrukost i stadsparken, mys. Precis när vi skulle ta vårt studentfoto sprack det upp och blev sol. Oh yes! Stinas klänning var för kort så hon fick byta plats med Anna så hon fick stå upp. Sen åt hela klassen lunch tillsammans och skrev i varandras mössor, det tyckte jag om.

Lite skrik och vissling på stan och sen var vi tillbaka på skolan och blåste upp ballonger till flaket. Mina händer luktade fortfarande ballong dan efter.

In i Kattes matsal, helt galen stämning, särskilt precis innan vi skulle ut. Skitkul att springa ut, kändes helt galet. Familjen hade valt en snäll bild till min skylt och fäst en heliumballong i form av en badanka vid den. Det gjorde mig glad!
Fick mycket blommor och gosedjur, kramade massa folk och tog bilder. Var fruktansvärt glad. Min morbror Pers familj hängde en burk med tolv badankor på mig. Det gjorde mig ännu gladare, jag visade alla den på flaket sen. Sen var det upp på vårt fint dekorerade flak som gungade väldigt mycket när folk hoppade. Runt i stan ett tag, hade kul.
Sen hem till studentfest, vilket nog var det roligaste under studentdagen. Det jag tyckte mest om med att ta studenten var att jag fick träffa nästan alla människor jag tycker om på en och samma dag. Först umgås med klassen mitt på dagen och sen träffa familj, släkt, grannar, gamla grannar, vänner från kyrkan och teaterkompisar på studentfesten. Jag for runt och försökte prata lite med alla och log väldigt mycket. Jag tror jag log nästan hela studentdagen. Och jag spillde bara lite på min klänning.

Sen stack folk så småningom och lite kompisar började dyka upp. Vi satt ute och drack vin, sen tog vi bussen ner på stan till tegnérs. Roligt, återigen. Förutom när folk får för sig att ett bra sätt att ragga på någon är att närma sig dem när man dansar och sen inte förstå vinken när man går därifrån utan kommer tillbaka och gör samma sak igen. Social skills, anyone?

Jag kramade en polis, han blev glad.

Meng, Isabella, David, Linus och jag gick hem till mig i soluppgången i våra studentmössor. Det var något väldigt mysigt med det. Ett tag gick vi armkrok, Linus sluddrade och svor över Jacob och tequila shots, Meng gnällde över att det var långt och sen var vi hemma. Satt på trottoarkanten en stund (förutom Linus som låg på vägen). Tidningsbudet sa grattis. Sen fick Meng tårta i köket eftersom vi hade mycket rester.

Meng och Linus sov över, vi åt lax och tårta till frukost, i våra studentmössor. Det var en underbar frukost! Jag hittade fiskben i min kaka. Ojdå.
>10 juni: efter studenten
Sista skolavslutningen, lite gråt, förkylning, Linus studentfest och imorgon första jobbsaken. Jag är glad att ha jobb i sommar. Sen är det sabbatsår, det är jag också glad för.

Och Emma är här i några veckor, det är också underbart, har saknat henne jättemycket.

Skitglad att IB är över men jag kommer sakna alla i klassen. Men nu är vi inte klasskompisar längre utan kompisar bara för att vi vill vara det. För vi har tagit studenten. Och det är ju också bra.

Diary notes 13/4

I keep a private diary where I whine in whatever language. Sometimes, there's a little more substance, but it's rare. There was a little substance the other day that I thought I'd share. Call it venting, reflecting, pep talk or whatever, it was just something I wrote and didn't plan on showing people.

It bothers me to put up personal things, and going from typing in the entry to actually publishing it is difficult - it's taken me a couple of days and some censoring. But I think it's hard to write anything remotely interesting here if I don't go beyond the this-is-what-I-did-todays.

I want to talk about life and living life in the world today. It's just not that easy to get personal. That's probably a pretty general problem, and in a society where there are so many demands, how can we possibly deal if it seems like everyone else handles pressure without any concerns? I know I don't.

I try to stop and think, and that can help me go from desperate to feeling fine. But I think it's impossible not to feel pressured sometimes.

*

Three weeks to exams. Just realised. Freaking out. Gotta work now, gotta work hard. Somehow, it's like I'll be defined by this, by how well I can score. When people remember me afterward, they'll make everything lead up to that score if they know it. I'm not sure I'll want to say it.

I feel out of control, don't know how well I'll do, I've lacked focus, haven't studied properly. Not boding well. I know it'll be fine anyway, this doesn't define me in my eyes but I'm scared this is what I'll be judged by in the future. And it is. Somehow, I think we're all being judged continuously.

How we look, how we act, what we do, how well we do and what others think, those things are always being judged. I think we're here on earth to learn and I do believe in judgement day, so I guess in a sense judgements are fundamental part of our lives.

But there are different judgements, and not all are right.


I think that's another thing for us to learn - whose judgement to trust and to trust not blindly but with reason, using our senses, coming to our senses. When we listen to judgements passed and pass judgement ourselves, I think that's one of the things we fail to do.

I think we can sense what's right if we just stop and feel. But we don't stop, that's the problem. And does it help if one person does? I try to, and I'm not that worried about the exams because it won't define me, I've done more in my life. But I am worried about what others will think. Am I then perhaps judging myself by others' standards?

I criticise the ideal today: perfect in school, perfect looks, perfect family, perfect social life - but it's still somehow what I strive for, isn't it?

I try to ignore the pressure or at least keep it down so I guess that's why I'm still floating. And sometimes, sometimes it feels like I'm flying. But that doesn't mean I couldn't be close to drowning in an ocean of demands. I try to choose not to, but I'm not a spectator watching others struggle, I'm right there drifting along, trying to seem unbothered. Sometimes I am and sometimes I'm not. And when the storm comes, I'm kicking and screaming and trying not to go under, just like we all do. I suppose that's what I'll keep doing.

Where life'll take me I don't know, I'm going with it but it is a sea of demands I'm drifting in after all so I guess I have a long ride ahead of me before I know.

It's funny, because what I really want is a man I love and children. What I work with in the future doesn't feel as important. I dream and I aim high and I want to work with something interesting, but I can't help but wonder how much it really matters in the end?

When I'm dreaming quietly, it's about love. It's about dancing in the rain, accidentally knocking someone over, start up a conversation and know that this is it. I dream about romantic love-at-first-sights, or just to be worken up with a kiss or cry on someone's shoulder. I dream of making someone as happy as I can, of being there for children of my own and watch them grow up.

But I can't really say that, not without any reservations, can I? Of course I want interesting work and like I always have, I want to write. I have dreams of excelling in something too and accomplishing things, but why are those dreams seemingly more important? They're not to me.

If I had the relationship and the economy I could've started a family already. If that was okay. But it's not and I'm smart and responsible and a-strong-independent-woman. It's okay to make your own choices and it's great - as long as you make smart choices according to today's norms. Just like how it's okay to be open-minded and it's great - as long as you're open-minded about the rights things according to today's norms.

I'm a Christian woman who dreams of having a family. Two wrongs? It doesn't mean I'm not open-minded and it doesn't mean I don't want some form of career. Still, some type of judgement is made about me, right there.

I dream both literally and metaphorically of having children and being in love some day. It's what I want in the end, but I can't talk about it. I think I want a large family, but how to solve that practically in today's society? It's possible, but I'd probably piss someone off. And as always, I can't help but to be bothered by that.

I dream of someone who really understands me and who I understand in return. I dream of intimacy, mentally and physically, giving everything to someone else, trust them with body and soul. I have a lot more passion in me than people think, it's something I won't share just like that. I'm the same with trust, no good at sharing it. But I dream of being able to trust and really love. I dream of being the one who knows everything about another person and of being trusted fully by a little child as well.

I can face a lot, if the exams are messed up I'd feel bad but I could eventually deal I think. But if I end up lonely or if I never have kids... that's what I can't handle. I feel like my relationships with others define me more than my academic results, naturally, since I value that more. If there's something that could break me, it'd be something like that.

I have a lot of dreams and some of them will be crushed, but I'll try not to let that or the weight of all internal and external pressure crush me. If it does, I'll just have to pick myself back up together.

But til I know what hapens, I'll drift along and try to fly every now and then. I'm not walking on clouds but maybe I will. It's one of my dreams -there are many and many different kinds. I think that as long as crushed dreams don't crush me I'll be okay, I'll never walk those clouds if I stop dreaming.

So as long as I keep dreaming with a smile on my face, it can't get that bad. I'm not supposed to be able to fly, but my thoughts grow wings and I can go anywhere! I dream of the future and it's not only weighing me down. From where I'm looking, everything's bright and the sea of demands doesn't look as threatening.

If I can go here I'll be okay, I can deal with everything else because I can watch it with a bright outlook from a distance. I think sometimes you have to be a dreamer even if you reason too.

I wasn't smiling when I started writing, I am now.

Love,
Alex

Snow angels and bewinged thoughts

Walked Meng to the bus stop (X-files rock, Baileys and clutching each other's hands cause it's so exciting ;P) and couldn't help but skip away from there when the bus had left. Several inches of snow on the ground and still snowing. Unbelievably beautiful.

Running around, not going down the usual old path but skipping around on what's usually a lawn but now was a field of snow. Skipping in circles, out on the large street. Stopping, making a snow angel. There's no cars around, if I want to do it I can.

Running home, telling mom I'll be out for a while, I just need a pair of gloves. I want to be outside, it's beautiful, so beautiful and I couldn't stop saying it.

Running, skipping, walking, talking, watching - it's all so clear. Beautiful, beautiful. Making another snow angel, in an intersection this time. Big road, lots of untouched snow in the middle. If I want to I can.

Throwing snow bolls, many snow bolls at street signs, having so much fun. Doesn't matter if I miss, I'll just throw again. Feeling good, it doesn't matter if I miss, I can just try again. If you're not feeling well it's worse, but otherwise it's fine. It's possible to try again. And I love it. Running around, finding new street signs. Only a crooked one I didn't throw at. I have a connection to crooked posts, even other ones.

Behind our house, playground. Running up the hill, rolling down. Getting up when feeling the cold, stumbling into a bush. Oops. Laughter.

Running again, to a tree, only a few steps up but I'm the king of the world. Or queen. Doesn't matter, the world is mine and I belong to the world - and it's beautiful, so beautiful. Down again and up the hill, running down, I realize that I'm laughing and I wasn't aware.

Up on a row of benches, skipping along them. A new row, seeing a family in a living room, watching tv, they might see me but I don't care, I'm running and skipping. Down on the ground, realizing I'm on a table in the sandbox, wasn't aware, there's a lot of snow. On the ground, spinning a lap around, loving it. Up on the hill again and down, away from the playground, walking around.

Walking, watching, loving it. It's night but I don't see darkness, it's light outside. Not the light you think of as a child, but light just the same. It's not always as easy to find, but I love when it is. So bright, so beautiful.

Only one thing missing, I'd like to share it with someone. Share the joy and that world, it's our world but it's beautiful when you want it to be. I want to be with someone who can see the world as I see it because they want to be with me mentally too. But I'll find it, I'm not worried, not now.

Peak experience. A mental and vertical peak on a hill. That's from my story, but it's what it feels like. Back on the hill again, beautiful so beautiful. And I'm walking, skipping, running. It's night but I'm free. If I want to I can.

Can't remember the order of things, but it's fine. It's the feeling. The experience and the feeling. People matter and education matters, but you can't develop without experiences, without spirituality of some kind, feelings and letting them take over. It's a great feeling, just being a part of the world, not thinking about anything that's bad. It's not that bad.

Running fast up to the hill, almost flying, oh so fast, the wind in my ears, my wings almost catching wind. I realize then that it's not about flying away, it's about letting your thoughts grow wings and fly, and I can go anywhere!

Looking out from the hill, it's beautiful and I can do anything. If I want to can. I bend down, sit for a while, if I want to I can. Running down, laughing without being aware once again.

Swings, seeing how far I can fly. Not far. That's okay. Another swing, legs in the air, high in the air, flying through the sky, just a little bit. Feeling free.

Rolling down the hill, extremely snowy all over now. Just wearing tights, dress, coat and boots. My butt will freeze to death, but that's okay. Figuratively. It would be unpractical otherwise.

Walking a bit more, wanting it to last forever. Standing on elskåp, new perspective. Then parking lot, seeing my warm room, time to go home. Drawing a smiley on the mail box, going inside. Snow everywhere, hair not in place whatsoever. Can't stop smiling.

It's hard to convey, can't describe the experience and can't remember the words. But it was beautiful. Right here, and still, so beautiful.

Proximal convoluted tubule and out.

Med en skål äppelmos och mycket ärlighet

Jag blev akut sugen på äppelmos så nu sitter jag här med min skål. Sen bestämde jag mig för att det allt var dags att blogga igen, så nu sitter jag här och skriver med en hand, vilket är något enerverande. Jag brukar haka upp mig på vissa ord och uttryck ibland och sen använda dem väldigt mycket ett tag.

Enerverande är ett sådant ord, ett vaneord som jag hade ett tag, men det var nog i sjuan det, tillsammans med sublimt. Det var ett tag sen... Jag undrar om jag har något sådant just nu, jag sa absurt väldigt mycket i höstas, men det vet jag inte om jag fortfarande gör. Inte något som jag själv tänker på direkt, så det får nog någon annan svara på ;)

På spåret
Final på "På Spåret" ikväll, det är mysig fredagsunderhållning om man är hemma. Jag tog Edinburgh på tio poäng - jag visste direkt att de var i Skottland eftersom det första jag såg var firsts stadsbussar... Lite skum sak att ta det på... Eller, sen var det ju "borg"/"burg" nåt sånt som förklarade att det var just Edinburgh, men ändå.

Och sen frågade de vad "Amazing Grace" heter på svenska, vilket jag kunde eftersom jag har haft jätteroligt åt att det finns en svensk översättning ända sen jag hörde den i kyrkan första gången. Fast annars kan jag inte hävda att jag brukar kunna så himla många av frågorna på "På Spåret", det går ibland bara.

Skottland
Lite kul också, för när jag såg att de var i Skottland så kändes det ganska hemma på något sätt. Har ändå bara varit där två gånger, men jag trivs så himla bra. Det känns rätt på något sätt att plugga där då... Sen blir det höga studielån och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill göra i livet, men det löser sig nog. Får man hoppas ;)

Det jobbigaste med att plugga i Skottland, om jag gör det, kommer att vara att flytta ifrån familjen. Det innebär absolut inte att jag inte vill göra det dock; det känns som om det skulle vara en bra erfarenhet att bo i ett annat land ett tag, men jag står väldigt nära min familj så den biten skulle vara det svåra. Sen har jag väl i och för sig alltid varit lite mammig ;) Det är väldigt skönt att ha en mamma som man bara kan följa efter och prata med eller krama om man känner att man vill det, så det kommer jag att sakna oavsett var jag hamnar. Men sen är jag inte direkt rädd att tappa kontakten med familjen, så det är ju inte så farligt. Känns bra i alla fall att några av mina allra bästa vänner också vill plugga i Skottland =)

Ärlighet
Oj, vad ärlig jag var ikväll. Vi får skylla det på äppelmosen. Vad kan man mer ta upp när man är ärlig? Bäst att passa på innan jag blir för nervös av det ;) Hmm. Jag har pluggat väldigt, väldigt lite till mock exams och det känns inte bra alls. Hmm, okej, ärligt men fruktansvärt ointressant - skolångest är överrepresenterat i samtal nuförtiden! Vad bra att Mango kom med ett nytt samtalsämne igår, då blir man glad ;P Ska plugga kemi med Mango imorgon, det blir nog bra. Och jag och Linus gjorde matte och jag och David ska göra psykologi, så det är också bra.

Ärlighet... Ibland kan man vara för ärlig. Det hade jag ofta ett problem med som liten - om jag och en kompis ville vara själva och någon annan kom och ville vara med, då sa jag helt enkelt att vi inte ville ha med personen. Jag var inte alltid populär bland föräldrar... Jag vill dock gärna tro att jag har blivit lite mer taktfull med åren, jag framstår mycket trevligare då ;)

Hur andra ser en (eller är det viktigaste bara att bli sedd?)
Då kommer jag osökt att tänka på det här med hur andra personer ser en. Folk bryr sig så otroligt mycket om det...! Jag hade kunnat komma med en lång radda om hur sjukt samhället är och hur galet mycket press det blir på ungdomar (jag och mamma hade förresten en intressant diskussion i bilen på väg till Vinslöv för att inhandla min otroligt snygga balklänning, nämligen: alla vuxna säger att ungdomar har så mycket möjligheter idag, men är det alltid i en positiv sak? Om man har så många möjligheter att man inte kan utnyttja alla så blir det ju kanske inte alltid som man tänkt sig? Och så det där med beslutsångest...) men, det var meningen att min poäng skulle vara något annat, innan jag gick vilse i en lång parantes.

Jo, visst ja... Jag tänkte säga att jag inte bryr mig så jättemycket om vad folk tycker längre. Innan brydde jag mig jättemycket, ni vet, ville att alla skulle gilla mig och det där. Hmm, okej, jag ska vara ärligt (var kommer det där t:et ifrån!?), på ett sätt vill jag fortfarande det, men det är på ett annat sätt, jag kan ändå ta om folk inte gillar mig.

Ibland undrar jag, är det viktigaste för folk hur man blir sedd eller att man blir sedd? Vi har en riktigt galen uppmärksamhetskultur... "Hellre ökänd än okänd". Hmm, jag skulle nog köra på erkänd istället, erkänd för något man är bra på, antingen en färdighet eller bara ett personlighetsdrag. Det är mycket trevligare.

Sen utseende, ja, där vet nog det flesta som läser det här vad jag tycker. Samhället är galet etc. etc. Men åtminstone känner jag mig rätt balanserad själv nu. Jag kan titta mig i spegeln och känna mig bra. Jag tror det också har att göra med att jag har på mig sådant jag är bekväm i, jag har på mig kjol och klänning för jag tycker det är bekvämt både fysiskt och mentalt. Sen ska jag inte förneka att jag har vissa komplex, men vem har inte det? Dock så tror jag att det viktigaste är att man försöker vara bekväm i sitt eget skinn, på något sätt blir man automatiskt snyggare då, eller åtminstone känner man sig så.

Lite om optimism och religion
Det här med optimism är också lurigt, folk känner sig inte särskilt optimiska just nu. Det känns som att många känner sig stressade, ensamma och förvirrade. Det är inte särskilt konstigt.

För egen del så tror jag det är tron som räddar mig. Och nu, nu börjar jag bli ärlig på riktigt här, för jag tycker det är väldigt jobbigt att prata om tro egentligen. Folk brukar titta på en som om man är rätt korkad ändå som tror, och är man inte det så är man i alla fall en fanatiker som vill omvända hela världen så-snälla-sluta-prata-om-den-där-himla-Gud-omg.

Men det är en trygghet, det är värme när det känns ensamt och kallt och det är ljus i mörkret. Vi hade tema kring det när min gudtjänstgrupp hade gudtjänsten sist. Jag hade skrivit förbönen för första gången, det tyckte jag om. Linus hängde med mig till kyrkan, det var trevligt. Folk är alltid välkomna att följa med =)

Jag och religion
Till skillnad från vad många tror så har jag inte alltid varit så religiös. Jag menar, jag har alltid trott på Gud, men man kan tro mer eller mindre. Jag hade aldrig någon så väldigt religiös vän som liten och min familj är inte troende, så det mesta jag hörde om Gud när jag var yngre var egentligen skämt. Det kommer inte helt naturligt att tro så mycket då.

Sen hände det en del saker i mitt livet och då vände jag mig till tron, som räddade mig på många sätt. Och jag tyckte det var jättesvårt att släppa taget och våga tro, men jag släppte taget lite till slut. Nu, när jag ber, så kan jag få en stark känsla för vad jag ska göra, få en stark känsla för vad som är rätt. Det är väldigt meditativt, och det hjälper. Känslan att man aldrig är ensam hjälper också, det tröstar om man verkligen tror på det.

En del kanske skulle kalla det self-fullfilling prophecy, men i så fall undrar jag, spelar det någon roll?

I vilket fall som så är det svårt att släppa taget och söka själv, man är så van idag vid att man matas med allting, utbildning, teve, allt runt oss tränger på, det är inte vi som måste ta initiativet på samma sätt. Vi är inte längre vana vid hur man tror, vi vill veta. Tro, hopp och kärlek står det om i Bibeln. Jag tror att det är viktiga saker.

Och jag tror på Gud, det gör jag.

Kärlek och att skriva
Kärlek, kärlek är otroligt viktigt. Jag är lite rädd för förhållanden. Nu var jag ärlig igen... Men nej, ärligt talat (hohoho) så är jag lite rädd för förhållanden, att våga lita på någon sådär. Jag har inte världens bästa historia gällande sådant ;)
Jag har bara svurit åt en person en gång i mitt liv.

Men nu vill jag inte prata mer om det, det får jag väl också vara ärlig med.

Jag tycker om att skriva. Jag har jobbat på en berättelse nu sen i höstas. Blir den färdig blir den en roman, jag hoppas bara att den blir färdig... Den handlar om någon som blir galen, om väg som sakta går utför. Det är väldigt kul att skriva och jag har en viss plan för vad som ska hända. Skriva är min hobby det här året, det jag kan gå in i helt ibland och bli distraherad av, det jag kan tänka på när jag vill ha något roligt att tänka på. Teatern var det för mig förra året. Jag älskar att ha något sånt i mitt liv. Fast skriva är den enda hobbyn jag har haft konstant sen jag var liten. Sen är det inte min berättelse jag borde skriva på, och inte är det här egentligen heller.

Historiauppsatsen väntar och äppelmosen är sedan länge uppäten. God natt.

(har någon läst hela detta så blir jag imponerad... it never ends ;P)

Thoughts progressing from unserious to serious

Mulder & Bailey's, oh yeah ;P

Honestly, I feel like such a nerd, but X-files is a good show! And Meng and I are nerdy together, so that's good <3

Now, ToK. Do. Not. Want. It's not that I don't like ToK, I just don't like the assignments we get. The criteria are supposed to be followed so rigidly, but all I wonder is... what do they mean? How are you supposed to follow fuzzy criteria perfectly? I mean, okay, we should question what we really know in ToK, but honestly, the criteria as well?

There was mist outside today, mysterious mist. There's always something in the mist that can't be seen, a concept that can't be understood. Reaching out, disoriented fingers and hands that grasp but reach nothing. It cannot be seen and it cannot be grasped, not with hands, nor with minds. Clouded concepts, the whatever-is-in-the-dark again, only in the mist this time. Shreds of mystery, wrapped in beauty. But what do I know, these were just thoughts spoken out loud when doing the dishes.

The mind sure likes to wander, but that's okay as long as it doesn't get lost. It's a luxury really, having free thoughts that can travel around, being free enough to go places mentally, but even more so physically. It's a luxury we have here, that isn't shared in many other parts of the world, and it's sad, but there are things that are more sad. If all the food in the world was evenly distributed, we'd have less food here, but people wouldn't starve. What with all of the obesity issues in the West, that wouldn't be so bad for us, really. Still, we have a lot but it doesn't make us feel any better. Psychoactive drugs are more common here than medicines for HIV patients in developing countries, now that doesn't seem right to me. I could go on and on, but I won't, it doesn't do any good. I have vague dreams of doing good some day, trying to help, I'd like to, but will I? I hope so.

Tankar mitt i livet

Gårdagen hade potential att bli riktigt dålig - jag hade två idiotiska hålor, ont i huvudet p.g.a. svullen lymfkörtel (=skum förkylning), mycket skolarbete och en del annat. Men sen blev det inte en dålig dag ändå. Första hålan var tillräckligt lång för att sticka hem och jobba på EE, som blev tillräckligt färdig på kvällen för att skicka den till Stefan; mamma var snäll och gjorde tonfisksallad till mig till lunch, och huvudvärken började släppa. Andra hålan tog jag en snabbfika med Johanna, vilket var jättekul och dessutom innebar mer mat, och sen på väg från bussen på eftermiddagen hade himlen min favoritfärg. Jag tittade upp i himlen, och fick allt mer skutt i mina steg, för jag var glad, för jag kunde vara glad och det fick mig att le. Jag måste ha sett helt borta ut, och det var jag nog också, för jag var i min egen värld och jag var glad, är glad.

Idag cyklade jag från St Lars till Katte på eftermiddagen, det regnade lite men det var sol på vissa ställen, och en otrolig regnbåge. Regnbågen var en hel halvcirkel, riktigt tydlig och väldigt vacker, jag kunde inte slita ögonen ifrån den. Jag tänkte att ljus är så varmt och fullt av glädje, framförallt i kontrast till regn och mörker (även om det också är vackert på sitt eget sätt), men när man kombinerar ljus och mörker, det är då det blir riktigt magiskt. Det finns en hel del som kan göra en glad, framförallt i kontrast till det som är mörkare, men kombinationen, att blanda ljus med mörker, det är det som gör även livet magiskt.

Nu får jag tillbaka in i verkligheten och skriva ToK.

A sentence of many commas

Structure, framework, frames, framed; structuring your life, putting the pieces together in a neat framework, framed memorable pieces by the bedside table, are we happier because we surround the memories of smiles with importance?

Regn

Det är höst på riktigt nu, den där senhösten som är så grå och för med sig så dåligt väder. Och mörker, det blir väldigt mörkt också. Det är fint på sitt sätt, men samtidigt är det väldigt opraktiskt. Regn är alltid mycket trevligare när man inte behöver ha närkontakt med det, håller det sig på behörigt avstånd på andra sidan fönstret bara så är det lugnt.

När jag var liten och åkte bil så brukade jag sitta och titta på dropparna på rutan; jag tyckte de såg så mjuka ut, ungefär som när man håller fingret väldigt nära ett väldigt litet vattenutsprut, om någon vet hur jag menar? Jag brukade sitta och välja ut ett par stycken droppar, och sedan följde jag deras väg ner längs rutan, för att se vem som vann. Regndropparna verkade så levande när man kunde se dem var för sig, inte alls som regnet ute, det man bara känner men inte ser. Kanske för att man tar det för givet.
Men jag blev irriterad ibland av att titta på dropparna; de fuskade. Ibland kunde en droppe bara stanna och flyta ihop med resten av vattnet på ytan, disintegrera, kan man säga så på svenska? Levande varelser kan inte flyta ihop, även om minnena av dem kan, och dropparna på rutan verkade så levande, de tävlade ju till och med på varandra. Dropparna på rutan var inte det osynliga regnet, jag kunde se dropparna, men inte känna dem. På något sätt blev det mer personligt så i alla fall. Och jag kunde tro att de var mjuka, de hade inte attackerat mig eller legat i bakhåll som deras osynliga kamrater, men sen fuskade de i alla fall.
Himla regn.

Title... hah, I wish

Now it works. I made it. I made it work. A small battle won against school books, the big pile. A lot of things have been piling up lately. Books and emotions. There are a lot of emotions in books too. Reading is good. Keeps the mind off of other emotions. The mind tends to wander otherwise, go to dangerous places. The dark parts of the mind, where it gets lost in itself. No mind map is adequate, no biological markers have been identified for the inner feelings, for the thoughts.
But I think we’re glad to have that mystique added to our lives, the potential in the unknown, the whatever-is-in-the-dark. The unknown doesn’t have to frighten us, it won’t go away just because we want it to, it’s not a bad dream; it’s most of reality. We really don’t know that much after all, I think we like it because that means there’s more to explore.

Going unknown places, figuratively as well as literally, is educational, shows us other parts of reality so they can cease being unknown. I get this image in my head, a circle with knowledge in the middle and unknown outside; the more we learn, the more we see that we don’t know. A greater perimeter of unknown. Expanding the fields of ignorance, was that what that quote said? Cultivating ignorance at the borders of knowledge, the antonym of education really, two sides of the same coin, walking hand in hand.

It can be hard to walk hand in hand, reaching out your hand, whether it’s to grasp the formerly mentioned school books at a fruitful yet feeble attempt at learning (or was it only to keep them from falling?), or to reach out and help someone else. But that’s a whole other matter, for another time of meandering thoughts on a winding, unknown road. Who knows where they’ll end up next time they start escaping away like this, down the road of escapism. Though, why do I post it? It lacks a framework, among other things.

Edit: this is what too much reading of Atwood's "The Handmaid's Tale" will do to your head. I promise, I'll write coherently again some time soon.

Beware of largely incomprehensible musings

Seeing is believing. I see a lot, therefore I believe a lot. Idiom deduction.

Do I believe because I see, do I see because I believe, or are the two things unrelated? It depends on what I see to believe, or what beliefs make me see. I guess. If it's true for me, is it true for other people as well? Or too subjective, a non-universal truth. Not truth then. Reasoning with language is difficult. That's probably why people don't, haha. But it's no wonder there are problems explaining reasoning through language as well.

---------------------------------------------------------------------------------

"Jag är prästdotter, jag minns när någon hade dött och min far brukade dra ett streck med linjalen över namn i kyrkoboken. Det gjorde intryck."

Jag undrar hur det är idag? Personnumret ogiltigt. Personnumret finns inte i registret.
Minnesrunor. De är personliga i alla fall.

-------------------------------------------------------------------------------

Words that don't make sense. Release. Room where there wasn't any before. Not fitting into the symbolicism. Water where it shouldn't be. Traces of man. Empty room made by man. It doesn't make sense. A sense of freedom in being there. Freedom isn't only finding joy where you normally wouldn't expect to find it, freedom is finding other things as well. Places you've never been. Things that you wouldn't expect to find. Even if it doesn't make sense. Freedom to not make sense. Let go.

Darkness. Don't go too far into the darker darkness. Dangerous. Does it make sense? I don't know. I can understand some things that happen, but they don't need to make sense for that.
Reason and emotion are different. I understand with reason and I make sense of things with emotion (not making sense, not seeing why = perception?). That's not a valid distinction, but there isn't a good one. Not one that makes sense. Or is understandable. I'm pretending like those expressions don't mean the same thing. I guess they do mean the same. Normally. I just mean different things by them.

Still, understandable things aren't necessarily sensible, are they? That's what I meant. So maybe I'm right after all. Right against myself. Reflecting on reflections. It's all just words anyway. Language. But it's a release, letting words out into nothing.

Reflections. I was walking at a place that isn't special at all. That makes it special to me. No one would be able to tell that that's my place. A small patch where nothing is built. Surrounded by so many boring things. I like that. Calm in the middle of everything. That part makes sense. It has made sense many times.

If you're not me, I doubt this will have made any sense. Sorry about that, I'll return to my senses soon.

Stanna. Andas. Snälla. Titta dig omkring. Världen är vacker. Det brukar den vara.

Men ibland stannar man inte, ibland orkar man inte. Man har gjort annat och borde gå tillbaka till det man egentligen borde göra. Eller så tänker man på annat, andra saker utspelar sig framför ens ögon, eller, tekniskt sett bakom dem. Det där med att vara närvarande där man är är svårt ibland. Ibland är det bra att vara närvarande, ibland inte. Jag antar att det beror på var man är om man inte är närvarande. När jag ser min egen värld är det bra. Annars inte. Det här är bara random tankar.

Nu är jag här och nu. Det är mörkt ute. Och kallt. Annars hade jag öppnat fönstret och luktat på natten. Det är något särskilt med det.

Regnet faller
Dropparna är kalla
Regnet faller
Slutar aldrig falla

Regnet faller
Blockerar luft i natten
Regnet faller
Tills luften full av vatten

Regnet faller
Strilar ner med väldig fart
Regnet faller
Ibland så underbart

Regnet faller
Någon gång på oss alla
Regnet faller
Och kommer alltid falla

Random stream of consciousness i organiserad form. Någotsånär. Tror jag. Bara nåt jag skrev nu. Idag är spamdag på bloggen.

---------------------------------------------------------------------

Hon står längst ute på skeppets för, vågorna plaskar nedanför henne med euforiskt vitt skum. Vinden för hennes hår bakåt, får det att fladdra lekfullt vid hennes kinder. Den blåa himlen sveper vackert förbi, obemärkt av flickan i hennes glädjerus. Med himlen framför sig finns det inga gränser för vad hon kan nå. Det lilla luddiga vita molnet vid horisonten är inom räckhåll, inget annat vore möjligt. Den friska doften av havet och världen berusar flickans sinnen. Skeppet har just tvättats rent av regnet och doftar som en vårskog. En lång klädnad blåser runt flickans kropp, liksom håret är den lekfull i vinden. Hon snurrar runt, runt, runt och ställer sig åter i fören, yr av förtjusning. Inga hinder, bara hon och världen. Och dit är hon på väg.

Det är en version av frihet. Jag tror det finns många. Frihet är inte bara de här överväldigande äventyren. Då skulle nog ingen av oss egentligen vara fri. Och det hade funnits en gräns innan det gick över till anarki. I en anarki tror jag inte man är riktigt fri, för man kan inte välja ordning.

Jag önskar jag kunde flyga. Det skulle vara härligt. Det närmaste jag kommer är att skutta, springa i cirklar med öppna armar, snurra runt, runt. Men det är också en frihetskänsla. Jag dansade i regnet en dag i somras och då tänkte jag att det där med frihet, det är inte att göra precis vad man vill, då skulle det vara anarki, nej, jag tror frihet är att finna glädje där man inte skulle kunna tro att den fanns. Jag tycker det känns som en mer frigörande frihet. Inga tvång på att vara impulsiv bara för att visa hur fri man är. Impulsiva saker kan också vara frihet, men frihet kan vara mycket enklare. Jag vill gärna tänka på mig själv som fri. Åtminstone när jag väljer att vara det.