onsdag 30 september 2009

Om vägskäl i livet

Vad kan det här vara?

Ett blogginlägg?

Alex blogg?!

Vad har hänt?

Hum, ja, det var visst ett tag sen det dök upp nåt här. Det har bara inte blivit så.

Recap på vad som har hänt sen sist jag skrev: jag har jobbat en hel massa (på samtliga avdelningar på äldreboendet där jag jobbar), läst en halv danskakurs och sen hoppat av, haft studentleg och därmed gått på nation, umgåtts med kompisar, skrivit lite, planerat resa och bestämt mig för vad jag ska göra av mitt liv.

*

Nu är det oktober och i oktober åker jag till Australien! Det är den här månaden. Om fyra dagar, faktiskt. Tiden går fort. Fast det är inte lika konstigt som att se May 2009 nånstans - jag rycker ärligt talat till bara om jag kollar i nåt form av arkiv och det dyker upp.

May 2009, haha, det är över. Känns som så längesen nu. Jag ångrar inte på något sätt att jag valde IB, faktiskt. Provstress har fått ett helt nytt ansikte. Och det är bra, faktiskt. Universitetsförberedande och sådär. Ja, faktiskt.

Jag brukar gnälla om det här med att man lär sig på olika sätt. Akademiskt lärande är skitbra, IB, universitet etc. Fint. Nu är det dags för erfarenheter. Två månaders resa, ska bli sjukt kul. Lite läskigt också, jag är inte van vid att vara borta länge.

Det är också därför det känns viktigt, första gången jag är borta länge kan inte vara när jag flyttar hemifrån. Rätt lusigt egentligen att jag och Johanna faktiskt ska resa, det som började som en idé nån gång på Öland för typ tio år sedan ska faktiskt hända.

Jag började spara pengar när jag var sex år ungefär. Jag köpte en gosedjurskanin för lite pengar jag sparat och sen insåg jag att det gjorde att jag inte hade så mycket pengar kvar. Det gillade jag inte, jag tyckte om att ha att ta av om jag behövde det. Så jag började spara.

När jag var ungefär tio frågade mamma mig vad jag skulle göra av mina pengar.

"Jag vet inte, kanske pensionsspara".

Mamma tyckte det var en väldigt dålig idé.

Hon talade om för mig att jag borde göra något roligt för pengarna när jag var ung. Jag funderade lite på vad jag kunde göra. Ett tag fanns det lite tankar på att så småningom köpa en häst. Jag har haft rätt många skumma faser i mitt liv och det där att jag var hästtokig var verkligen skumt eftersom jag faktiskt var lite rädd för hästarna.

Nä, att köpa en häst var inte en så bra idé, det insåg även jag eftersom inte allt för lång tid. Jag kom att det hade varit roligt att resa efter gymnasiet. Ingen aning om varför det dök upp, antagligen hade jag hört talas om nån annan som gjorde det. Föreslog för Johanna när vi badade i Haga Park på Öland att vi skulle tågluffa i Europa efter gymnasiet och hon var direkt på. Pengar och att man skulle sakna mamma var de enda problemen.

Jag har ett papper liggande nånstans där det står lite siffror. Hur mycket kunde en resa efter gymnasiet kosta och hur skulle vi få råd? Jobba somrarna innan och spara lite innan dess var planen som vi räknade på redan då nån gång. Och så blev det.

Sen blev det inte tågluffning i Europa, Europa kan man nå enkelt även sen, Australien och Nya Zealand kräver en längre resa. Och det ska det bli.

*

Mitt liv just nu är reseplanering, sporadiskt jobbande, nationsfestande, bordsstjälande på delphi mitt i natten (bästa natten!!) och allmän slapphet. Två månaders slapphet känns rätt skönt, så kommer det aldrig att bli igen. Faktiskt. Inte förrän jag är pensionär i alla fall.

Haha, jag borde egentligen tycka det är sorgligt men jag gillar att ha saker att göra. När jag jobbade för första gången på drygt två veckor tyckte jag det var skönt eftersom jag gjorde nåt vettigt.

Personligen känns det viktigt att ha lite ledigt. Men det är nog också för att jag jobbade typ åtta veckor i somras. Efter IB var jag på nåt sätt mentalt trött, jag måste få upp orken för att kunna satsa på universitetet. Har bestämt mig för vad jag vill göra och det är en utmaning.

*

Jag trodde aldrig att jag skulle bli läkare. Jag har älskat att skriva sen jag var liten och författare är det enda konstanta jag har varit intresserad av. Men tyvärr är det inte en framtidsplan som man kan leva på utan något annat yrke, så jag har alltid insett att jag behöver bli något mer. Sen hoppas jag att jag alltid kommer att skriva, inte för att det nödvändigtvis behöver bli bra eller utgivet, men bara för att jag älskar det.

När jag var fem ville jag bli städerska. Jag gick nog igenom de flesta faser av normala yrkesidéer också när jag var liten. Sen var det journalist ett tag eftersom det involverade att skriva. Politiker, psykolog, kriminalpsykolog, psykologiforskare, psykologilärare, engelsklärare, regissör, skådespelare, filmklippare, barnmorska etc. har jag också haft faser med.

Jung personality type-testet tog upp i princip alla yrken jag någonsin varit intresserad av som grejer som skulle passa mig. Ett bra test.

*

Film och teater gav jag upp när jag kom på att man behöver ha vansinnigt vassa armbågar. Jag skulle inte klara det mentalt tror jag. Inte som yrke.

Lite samma sak gäller för journalistik om man ska ha något intressant journalistjobb. Men det är väl också lite av problemet - antingen hoppar du runt mellan intressanta situationer och kan inte slå dig till ro eller så skriver du om Kävlingepolitikers bensinkonsumtion.

All form av media och underhållning skulle nog ge mig prestationsångest också, det är så lätt att summera ens prestationer.

Lärare skulle jag kunna tycka var roligt rätt länge, utmaningen att få barn och ungdomar intresserade av att lära sig. Men skulle jag tycka det när jag undervisade samma saker efter tio år? Hade det fortfarande varit utmanande då? Och tyvärr kan man fråga sig, får man tillräckligt betalt för besväret? I och för sig har man sommarlov och det är en stor fördel.

Psykologi sen. Sjukt intressant, definitivt. Jag älskar att läsa psykologi. Men det är också problemet, jag älskar att läsa psykologi - hur jobbar jag med det? Forskning är jobbigt. Du måste få pengar till det, vilket är en mardröm, och sen är frågan vad du ska forska om. Hur stor skillnad kommer det du gör egentligen att innebära för folk? Det känns som skrivbordstjafs och jag vill jobba med folk.

Psykolog då. Jo, det hade jag kunnat tänka mig. Det är intressant, du hjälper människor och jobbar med människor. Det är visserligen inte skrivbordstjafs men det är ändå tjafs. Att ägna hela dagar åt att prata om folks problem kan bli lite jobbigt i längden. Det dröjer dessutom ofta länge för en psykolog innan man kan jobba med just det man är intresserad av. Sen är det nog spännande, men mycket av det som är spännande kan man nå genom psykiatri också.

Blir jag läkare kan jag jobba med folk med psykiska problem om jag vill. Men det finns alternativ. Det finns dessutom psykologiska aspekter kring andra områden också eftersom läkare trots allt jobbar med patienter i svåra situationer. Då är empati viktigt. Jag hade kunnat bli läkare bara för de ögonblick man gör skillnad i en människas liv, lyckas göra något svårhanterligt bara ett uns lättare.

Och det finns jobb. Det hjälper.

*

Det verkar som att det finns väldigt mycket resonemang här. Jag har tänkt väldigt mycket på vad jag egentligen ska göra eftersom jag insåg att jag tyvärr inte kunde göra allt. Och jag har ett litet kontrollbehov. Möjligtvis.

Men ingenting blev logiskt förrän jag insåg att vilket som kunde bli hur bra som helst och att jag behövde vara öppen. Jag har inte kontroll över allt, det jag har mest kontroll över är min attityd. Och då kan det mesta bli bra.

Innan hade jag alldeles för mycket tankar som kom och störde hela tiden. Sen en dag lyckades jag knuffa bort dem och bad. Och då förstod jag.

Fast det där läste ni inte. En stark självständig kvinna tar inte beslut efter att ha bett på 2000-talet. Så fungerar det inte.

Att jag hade tänkt mycket på det, det gjorde ju att jag hade koll på alla argument för och emot olika alternativ. När jag hade kommit på de flesta argumenten så var det bara att vänta och se vad som vägde över. Om jag då bara kände efter så var det ju inte så konstigt att jag kom på vad som kändes rätt.

Jag kan förklara det så också. Religion ger oss ett forum för meditation, eftertanke; för stöd, trygghet och kärlek. Därför tjänar vi psykologiskt på religion. Så kan man tänka på det, lite mer objektivt. Gruppkänsla och tillhörighet läggs nog också ofta till men det känns inte mest relevant för mig personligen.

Men skitsamma, jag insåg vad jag ville göra när jag bad och jag tror på Gud. Det innebär inte att jag är dum i huvudet, jag vet att det kan ligga psykologi bakom. Det är klart att jag har undrat om Gud verkligen finns. Men om jag tror på Gud så tror jag på Gud även om jag är en stark, självständig kvinna på 2000-talet.

Vad jag insåg när jag bad (det där ovanför kan väl ses som en stor disclaimer, ett sätt att säga "snälla, tro inte att jag är dum i huvudet". Jag hatar den där blicken folk får som säger "jaså, du är religiös. Jag trodde ju du var smart") var att vad som spelar roll är inte vad jag gör utan hur jag gör det.

Det finns många saker jag hade kunnat jobba med och trivas med. I ett annat liv i en annan tid, där jag haft andra förutsättningar och där andra jobb haft andra fördelar och nackdelar, så hade jag kunnat bli något helt annat. Och det hade kunnat bli hur bra som helst.

Vad som är viktigast för mig är att jag får jobba med människor, får försöka hjälpa människor och får utmaningar. Det kan stämma in på mycket. Och egentligen, om du har ett jobb så kan du försörja dig, och det är ju ändå det viktigaste med ett jobb. Det allra viktigaste är annat.

*

Jag ska ut och resa om fyra dagar.

Jag har lite koll på mitt liv efter det också.

Men framförallt känner jag mig tillfreds. Och det är bra.

2 kommentarer:

void sa...

Jaså, du är religiös? Jag trodde ju du var smart...

Bara skoja!

Datumet och tiden verkar ha blivit helt konstigt.

Kul med nytt inlägg och kul att få en liten inblick i din värld och dina tankar. Och det är bra att du vet vad du vill göra med ditt liv. Det är inte så lätt att veta alltid.

David sa...

Jag vet att du har lagt ner åtskilligt med tid på att välja din väg i livet, och därför tror jag också att du har lyckats välja rätt.

Du vet redan vad jag tycker om religion. Om man känner att en väg gör en till en starkare och bättre person så ska man följa den vägen. Det har du gjort helt på egen hand, trots att andra har kritiserat det, och det är imponerande.

Ha det nu jättebra under de kommande två månaderna!