Om vägskäl i livet

Vad kan det här vara?

Ett blogginlägg?

På Alex blogg?!

Vad har hänt?

Hum, ja, det var visst ett tag sen det dök upp nåt här. Det har bara inte blivit så.

Recap på vad som har hänt sen sist jag skrev: jag har jobbat en hel massa (på samtliga avdelningar på äldreboendet där jag jobbar), läst en halv danskakurs och sen hoppat av, haft studentleg och därmed gått på nation, umgåtts med kompisar, skrivit lite, planerat resa och bestämt mig för vad jag ska göra av mitt liv.

*

Nu är det oktober och i oktober åker jag till Australien! Det är den här månaden. Om fyra dagar, faktiskt. Tiden går fort. Fast det är inte lika konstigt som att se May 2009 nånstans - jag rycker ärligt talat till bara om jag kollar i nåt form av arkiv och det dyker upp.

May 2009, haha, det är över. Känns som så längesen nu. Jag ångrar inte på något sätt att jag valde IB, faktiskt. Provstress har fått ett helt nytt ansikte. Och det är bra, faktiskt. Universitetsförberedande och sådär. Ja, faktiskt.

Jag brukar gnälla om det här med att man lär sig på olika sätt. Akademiskt lärande är skitbra, IB, universitet etc. Fint. Nu är det dags för erfarenheter. Två månaders resa, ska bli sjukt kul. Lite läskigt också, jag är inte van vid att vara borta länge.

Det är också därför det känns viktigt, första gången jag är borta länge kan inte vara när jag flyttar hemifrån. Rätt lusigt egentligen att jag och Johanna faktiskt ska resa, det som började som en idé nån gång på Öland för typ tio år sedan ska faktiskt hända.

Jag började spara pengar när jag var sex år ungefär. Jag köpte en gosedjurskanin för lite pengar jag sparat och sen insåg jag att det gjorde att jag inte hade så mycket pengar kvar. Det gillade jag inte, jag tyckte om att ha att ta av om jag behövde det. Så jag började spara.

När jag var ungefär tio frågade mamma mig vad jag skulle göra av mina pengar.

"Jag vet inte, kanske pensionsspara".

Mamma tyckte det var en väldigt dålig idé.

Hon talade om för mig att jag borde göra något roligt för pengarna när jag var ung. Jag funderade lite på vad jag kunde göra. Ett tag fanns det lite tankar på att så småningom köpa en häst. Jag har haft rätt många skumma faser i mitt liv och det där att jag var hästtokig var verkligen skumt eftersom jag faktiskt var lite rädd för hästarna.

Nä, att köpa en häst var inte en så bra idé, det insåg även jag eftersom inte allt för lång tid. Jag kom att det hade varit roligt att resa efter gymnasiet. Ingen aning om varför det dök upp, antagligen hade jag hört talas om nån annan som gjorde det. Föreslog för Johanna när vi badade i Haga Park på Öland att vi skulle tågluffa i Europa efter gymnasiet och hon var direkt på. Pengar och att man skulle sakna mamma var de enda problemen.

Jag har ett papper liggande nånstans där det står lite siffror. Hur mycket kunde en resa efter gymnasiet kosta och hur skulle vi få råd? Jobba somrarna innan och spara lite innan dess var planen som vi räknade på redan då nån gång. Och så blev det.

Sen blev det inte tågluffning i Europa, Europa kan man nå enkelt även sen, Australien och Nya Zealand kräver en längre resa. Och det ska det bli.

*

Mitt liv just nu är reseplanering, sporadiskt jobbande, nationsfestande, bordsstjälande på delphi mitt i natten (bästa natten!!) och allmän slapphet. Två månaders slapphet känns rätt skönt, så kommer det aldrig att bli igen. Faktiskt. Inte förrän jag är pensionär i alla fall.

Haha, jag borde egentligen tycka det är sorgligt men jag gillar att ha saker att göra. När jag jobbade för första gången på drygt två veckor tyckte jag det var skönt eftersom jag gjorde nåt vettigt.

Personligen känns det viktigt att ha lite ledigt. Men det är nog också för att jag jobbade typ åtta veckor i somras. Efter IB var jag på nåt sätt mentalt trött, jag måste få upp orken för att kunna satsa på universitetet. Har bestämt mig för vad jag vill göra och det är en utmaning.

*

Jag trodde aldrig att jag skulle bli läkare. Jag har älskat att skriva sen jag var liten och författare är det enda konstanta jag har varit intresserad av. Men tyvärr är det inte en framtidsplan som man kan leva på utan något annat yrke, så jag har alltid insett att jag behöver bli något mer. Sen hoppas jag att jag alltid kommer att skriva, inte för att det nödvändigtvis behöver bli bra eller utgivet, men bara för att jag älskar det.

När jag var fem ville jag bli städerska. Jag gick nog igenom de flesta faser av normala yrkesidéer också när jag var liten. Sen var det journalist ett tag eftersom det involverade att skriva. Politiker, psykolog, kriminalpsykolog, psykologiforskare, psykologilärare, engelsklärare, regissör, skådespelare, filmklippare, barnmorska etc. har jag också haft faser med.

Jung personality type-testet tog upp i princip alla yrken jag någonsin varit intresserad av som grejer som skulle passa mig. Ett bra test.

*

Film och teater gav jag upp när jag kom på att man behöver ha vansinnigt vassa armbågar. Jag skulle inte klara det mentalt tror jag. Inte som yrke.

Lite samma sak gäller för journalistik om man ska ha något intressant journalistjobb. Men det är väl också lite av problemet - antingen hoppar du runt mellan intressanta situationer och kan inte slå dig till ro eller så skriver du om Kävlingepolitikers bensinkonsumtion.

All form av media och underhållning skulle nog ge mig prestationsångest också, det är så lätt att summera ens prestationer.

Lärare skulle jag kunna tycka var roligt rätt länge, utmaningen att få barn och ungdomar intresserade av att lära sig. Men skulle jag tycka det när jag undervisade samma saker efter tio år? Hade det fortfarande varit utmanande då? Och tyvärr kan man fråga sig, får man tillräckligt betalt för besväret? I och för sig har man sommarlov och det är en stor fördel.

Psykologi sen. Sjukt intressant, definitivt. Jag älskar att läsa psykologi. Men det är också problemet, jag älskar att läsa psykologi - hur jobbar jag med det? Forskning är jobbigt. Du måste få pengar till det, vilket är en mardröm, och sen är frågan vad du ska forska om. Hur stor skillnad kommer det du gör egentligen att innebära för folk? Det känns som skrivbordstjafs och jag vill jobba med folk.

Psykolog då. Jo, det hade jag kunnat tänka mig. Det är intressant, du hjälper människor och jobbar med människor. Det är visserligen inte skrivbordstjafs men det är ändå tjafs. Att ägna hela dagar åt att prata om folks problem kan bli lite jobbigt i längden. Det dröjer dessutom ofta länge för en psykolog innan man kan jobba med just det man är intresserad av. Sen är det nog spännande, men mycket av det som är spännande kan man nå genom psykiatri också.

Blir jag läkare kan jag jobba med folk med psykiska problem om jag vill. Men det finns alternativ. Det finns dessutom psykologiska aspekter kring andra områden också eftersom läkare trots allt jobbar med patienter i svåra situationer. Då är empati viktigt. Jag hade kunnat bli läkare bara för de ögonblick man gör skillnad i en människas liv, lyckas göra något svårhanterligt bara ett uns lättare.

Och det finns jobb. Det hjälper.

*

Det verkar som att det finns väldigt mycket resonemang här. Jag har tänkt väldigt mycket på vad jag egentligen ska göra eftersom jag insåg att jag tyvärr inte kunde göra allt. Och jag har ett litet kontrollbehov. Möjligtvis.

Men ingenting blev logiskt förrän jag insåg att vilket som kunde bli hur bra som helst och att jag behövde vara öppen. Jag har inte kontroll över allt, det jag har mest kontroll över är min attityd. Och då kan det mesta bli bra.

Innan hade jag alldeles för mycket tankar som kom och störde hela tiden. Sen en dag lyckades jag knuffa bort dem och bad. Och då förstod jag.

Fast det där läste ni inte. En stark självständig kvinna tar inte beslut efter att ha bett på 2000-talet. Så fungerar det inte.

Att jag hade tänkt mycket på det, det gjorde ju att jag hade koll på alla argument för och emot olika alternativ. När jag hade kommit på de flesta argumenten så var det bara att vänta och se vad som vägde över. Om jag då bara kände efter så var det ju inte så konstigt att jag kom på vad som kändes rätt.

Jag kan förklara det så också. Religion ger oss ett forum för meditation, eftertanke; för stöd, trygghet och kärlek. Därför tjänar vi psykologiskt på religion. Så kan man tänka på det, lite mer objektivt. Gruppkänsla och tillhörighet läggs nog också ofta till men det känns inte mest relevant för mig personligen.

Men skitsamma, jag insåg vad jag ville göra när jag bad och jag tror på Gud. Det innebär inte att jag är dum i huvudet, jag vet att det kan ligga psykologi bakom. Det är klart att jag har undrat om Gud verkligen finns. Men om jag tror på Gud så tror jag på Gud även om jag är en stark, självständig kvinna på 2000-talet.

Vad jag insåg när jag bad (det där ovanför kan väl ses som en stor disclaimer, ett sätt att säga "snälla, tro inte att jag är dum i huvudet". Jag hatar den där blicken folk får som säger "jaså, du är religiös. Jag trodde ju du var smart") var att vad som spelar roll är inte vad jag gör utan hur jag gör det.

Det finns många saker jag hade kunnat jobba med och trivas med. I ett annat liv i en annan tid, där jag haft andra förutsättningar och där andra jobb haft andra fördelar och nackdelar, så hade jag kunnat bli något helt annat. Och det hade kunnat bli hur bra som helst.

Vad som är viktigast för mig är att jag får jobba med människor, får försöka hjälpa människor och får utmaningar. Det kan stämma in på mycket. Och egentligen, om du har ett jobb så kan du försörja dig, och det är ju ändå det viktigaste med ett jobb. Det allra viktigaste är annat.

*

Jag ska ut och resa om fyra dagar.

Jag har lite koll på mitt liv efter det också.

Men framförallt känner jag mig tillfreds. Och det är bra.

Ska jag ta det som en pik att någon kom fram till mig utanför jobbet idag och försökte ge mig en broschyr med rubriken "Depression - det finns hjälp att få"?

Haha, jag är absolut inte deprimerad just nu. Igår var jag jättepepp stora delar av jobbdagen, trots tre nätters sömnbrist. Det tar tid att vänja sig vid att börja sju på morgonen, och sen kom ju resultaten i måndags så på kvällen kunde jag ju inte låta bli att ut med folk från klassen. Kring hälften måste dykt upp, det var kul! Det hade gått så bra för alla också, vi lär ha ett sjukt bra medel...! Vår klass äger, så enkelt är det. Och det var en jättetrevlig kväll.

Nöjd och glad, kexchoklad.

Var i Skottland med mamma, det var roligt. Jag är i princip säker på att jag kommer plugga där nu. Är inte 100% säker på vad, men jag vill nog dit. Det är ett trevligt land och jag har bott i samma land, och samma stad, i hela mitt liv. Blir jag kvar i Sverige blir jag nog kvar i Lund, universitetet är bra och jag känner så mycket härligt folk här. Men Skottland skulle vara ett äventyr.

Hösten ska bli ett äventyr, jag är skitpepp. Reseblogg på någon annan sida lär det bli. Under resten av året som kommer vill jag mest bara umgås med folk, jobba på att behålla kontakten och sånt.

Idag jagade jag blöjor. Det var jättefail, jag hittade inte blöjförrådet. Men det var inte så mycket bajs idag, vilket betyder en bra dag.

Nu ska jag... typ, titta på tv. Jag har tid till det. Jag gillar mitt liv.

För vi har tagit studenten

Dags för ett galet långt blogginlägg för det var längesen jag skrev och det har hänt mycket kul sen dess. Det här inlägget handlar om glädje.

4-22 maj: Exams
Tre veckor prov, sen tre veckor fest. Det senare har varit trevligare. Jag hade sjutton prov. Jag överlevde. 'Nuff said.Hatten är min.

26-29 maj: Kroatien
Efter en skum fest i Öja 22-23 maj för att fira friheten så åkte sjutton stycken från klassen till Split, HR. Innan Kroatien gick jag IB, efter Kroatien gick jag inte IB. Det var underbart...
Jag insåg på morgonen den 26:e att vi faktiskt skulle till Kroatien. Det kändes jättekul!

På flyget satt några danska tanter bakom mig, David och Linus. De var mer dragna och högljudda än vad vi ungdomar på var avslutningsresa var. Det var absurt. Vi kom fram rätt sent på kvällen, gick av flyget, blev glada av värmen, tog flygbussen in till Split, skrattade åt Linus och Koc som började med whisky på bussen, gick till vandrarhemmet genom en fin och varm stad, checkade in på vandrarhemmet som låg jättecentralt i en gränd bakom ett tidningsstånd vid det mest centrala torget och gick ut och åt.

Folk var euforiskt glada under hela middagen, under vilken jag och Isabella fick fisk som verkligen var fisk. Sen försökte vi hitta någon bra pub men eftersom vi var sjutton personer var det lättare sagt än gjort. Jag beställde en sex on the beach som verkligen inte var sex on the beach, usch, så kan man inte göra.
Det slutade med att vi satt och skickade runt whisky i loftrummet, vilket var väldigt mysigt. Spya i duschen och folk som var sura över det var inte riktigt lika roligt, men om det var det värsta på resan så säger det mycket om resan. Det var en bra resa. Allt flöt på.
Vi åt frukost på en uteservering vid torget där det var jättetrevlig personal. Lätt mysigaste stället att äta frukost. Jag, Meng, Isabella, Maria, David och Linus gick runt i stan. Vi tappade bort Koc lite, men han återfanns. Stan var fin. Det var en bra bit över trettio grader. Det var varmt. Massa fina gränder i the Diocletian palace och en uteservering senare stötte vi ihop med Jacob och Ken och drog vidare till klippstranden.

Eftermiddagen spenderades med att sitta på härliga klippor och bada från dem. Havet var precis lagom varmt och det var jätteskönt att simma där. Rev upp benen en del när vi klättrade upp igen. Jag försökte skriva på klippstranden, det gick inte bra, jag var för glad för att vara kreativ. Befann mig i något slags lyckorus under hela resan. Tror inte jag var ensam om det. Jag och Isabella guppade runt i vattnet en bra stund, det kändes lite som att vara på ett spa, bara väldigt avkopplande.

Sen gick stora delar av gruppen ut och åt tillsammans. En av de som jobbade på vandrarhemmet fixade gratis vin åt oss. Ken höll tal - fallskärmsjägare, såklart. Jag åt bläckfisk, det var gott. David blev inte glad av bläcket han fick. Sen gick vi vidare till ett torg med barer där det fanns goda drinkar. Mycket skratt och lite killhångel senare gick vi och la oss.

Dagen efter åkte jag, Meng, Linus, Isabella, David och Koc till naturreservatet Krka. Vädret var inte riktigt lika fint, så det var en perfekt dag att göra det. Krka går inte att beskriva med ord. Vattenfall, vattenfall, massa fina träd, mycket vatten, fler vattenfall, väldigt grönt, vi var glada. Gick runt ett tag och bara njöt. Och fotade. Sen satt vi på en uteservering och njöt lite till. Alla var tysta ett tag, David sov, Meng ritade och resten reflekterade. Jag var metaforisk.
Jag tänkte på livet som en flod, som den vi satt vid. Jag tänkte att det som gör både det stället och livet vackert är kontrasterna. Det finns vattenfall, omvälvande, hisnande fall, vackra men farliga, som sedan följs av perioder av stillhet, lugnt vatten som flyter på. Och i livet finns det detsamma, det finns tillfällen då mycket händer, det kan vara bra eller dåligt men det händer fort och mycket och skulle vara jobbigt om det fortsatte för länge för man hinner inte stanna upp och tänka efter riktigt. Men i kombination med lugna stunder ger det ett underbart helhetsintryck, gör allting mer spännande.

Mellan ett par fall där vi satt fanns lugnare vatten och lite träd. Vackra kontraster. En liten del av vattnet var upplyst av solen. Jag tänkte att det var där jag befann mig nu. En ljus period. Det fanns fall framför och bakom och sedan försvann vattnet bakom en krök där det inte gick att se vad som hände. Det kändes passande.

David sa något om att det skulle vara härligt att ha en luftmadrass som man kunde binda vid ett träd och sedan kunna ligga i den lilla fläcken med sol. Jag log - jag behövde inte nån luftmadrass, jag var ju redan där, jag hade redan tänkt mig dit. Frihet handlar om fria tankar kom jag fram till för ett tag sen, frihet är inte att göra vad man vill, det går inte med absolut frihet (då har man tvång att vara fri, det är en paradox, som Meng uttryckte det på flyget tillbaka) men om man är fri i tankarna, då kan man ta sig överallt.
Vissa saker är jobbiga, exams var jobbiga och en del som har hänt innan var jobbigt och det kommer visst hända fler jobbiga saker i mitt liv, men det skulle inte vara intressant annars. Och just nu är jag bara glad.

Vad är en vattendroppe? En del av en sekund? Ett vattendrag - tid som rinner ut? Alla floder rinner ut i havet, möter varandra till slut. Och även innan rinner många samman, bildar sjöar av gemenskap, större floder, flyter tillsammans, avgrenas igen, flyter ihop med andras. För ett ögonblick delar man tid och rum med någon och sedan förändras det. Det är vackert.

Förändring och förgänglighet. Kontraster. Det är vackert.

Like two rivers flow, to the open sea, some day we'll reunite, for all eternity. Den texten betydde något för mig, men på ett annat sätt då än som jag satt och tänkte nu.

Jag satt och tänkte på rätt mycket, det är svårt att summera allt. Men det var ett underbart ställe att sitta på och tänka i liknelser och metaforer.

Ja, Krka var vackert, och vägen dit också. Väl tillbaka gick vi ut och åt med stora delar av gruppen igen. Jättegod laxpasta. Det var en trevlig middag. Linus höll tal. Vi satt nära vattnet. Och laxpastan var jättegod.

Vi gick till sandstranden sen. Snackade lite med Araneya, vi har gått i skolan tillsammans länge. Det är lite speciellt ändå. Folk pratade och drack. Ljus reflekterades vackert i havet. Sen gick vi tillbaka, satt på torget en stund. Såg ut som a-lagare. Öl ur pet-flaska, galen idé. Vinkade till främlingar.
Packning på morgonen, frukost på torget igen, inlämning av väskor på centralstationen tills vidare, upp på en kulle med utsikt över hela Split tillsammans med de närmaste vännerna. Det var fint. Satt en stund på ett lunchställe, åt lunch och drack vin med åsna på. Det var gott. Sen hämtade vi väskorna och satte oss på flygbussen. Nöjda.
Köpte morsdagspresent till mamma i taxfree-butiken. Sen hade jag 37kn kvar och försökte lista ut vad det var i euro. Hittade ett vin som såg okej ut för €5, tänkte att det kanske kunde gå. Visade sig att det blev prick 37kn - jag blev glad.Gruppfoto på flygplatsen och sen på flyget. Satt bredvid Meng, hade underbara diskussioner hela vägen hem, trots att det var sent och vi sovit för lite flera nätter i rad. Vi var djupa. Och tafs - det är symboliskt. Älskar dig. Och resten på resan, vår klass är verkligen underbar.

Tåg tillbaka, mycket folk som festat. Jag var trött. Men bara fysiskt, inte mentalt utmattad som efter exams. Kroatien var vad som behövdes, vi förtjänade det - och det gjorde det också så mycket härligare.

3 juni: balen
Jag vet inte riktigt vad jag gjorde innan balen. Jag sov nog mest och fixade det sista jag behövde till balen, vilket var ganska mycket. Träffade Meng och Linus som hastigast också och typ, sov.

Baldagen började med håruppsättning och sminkning. Håruppsättningen blev jag riktigt nöjd med, sminkningen var inte riktigt prisvärd. Sen var det hem och på med den ljusgröna klänningen. Men fyra lager kjol i själva klänningen och två lager i underkjolen slog jag nog rekordet i antal kjolar på Kattes bal.

11cm klack var rätt plågsamt, efter halva tiden på tegnérs bytte jag. Och jag hade inte på mig skorna under middagen.

Jag, Meng och Isabella var först av alla att komma till AF. Men då hann vi fotas innan det var så mycket folk där. Det var jättekul att bara stå och titta på allt finklätt folk. Middag och tal. Rektor Kenneth höll det bästa talet. Jag spillde inte på klänningen. Kaffe med punsch. Vals till storband var skitkul, men Koc är livsfarlig på dansgolvet. Dansade mest med Linus och Isabella. Jag och Isabella var kompatibla. Bästa danskommentaren var när jag dansade med någon som faktiskt tränat vals: "Vad gör du!? Försöker du ha ihjäl mig!?" Jag hade kul.
Fest på tegnérs, roligt men opraktiskt med klänningen. Någon frågade mig vad jag hette, när jag frågade tillbaka sa han att han inte kom ihåg. Jag hade roligt åt det. Sen gick vi till Kattes matsal. Där dog balen. Musiken var dålig och sen dog högtalarna. Vi satt ett tag. Sen dansade jag lite själv. "Hade det inte varit du hade jag trott att du var full". Det var kul.

Meng spontanövernattade hos mig. Efter 13 timmar fest, en dusch, en natts sömn (på mage) och en cykeltur ner till stan och tillbaka så levde min håruppsättning fortfarande. Sjukt mycket hårspray! Några summerade balen såhär: "Det började, och sen slutade det", "nä, det började, och sen satt vi i Kattes matsal". Passar rätt bra, det var sjukt roligt och gick sjukt fort, hann inte ens bli trött.

Tittade på Spykister dan efter, Johanna var jättevacker.

10 juni: studenten
Några dagar mellan bal och student. Arkiv X-kväll med Meng och Isabella (simultandäckning i soffan ftw), fika med Marco i Malmö, målning av banderoller till flaket och inköp av studentklänning halv fem dan innan studenten. Två studentfester den dagen också. Polhemarna hade otur, det regnade skitmycket...

Sen var det den 10:e juni och dagen var helt underbar. Insåg när jag kom hem kvällen innan att jag faktiskt skulle ta studenten. Det kändes konstigt. När jag såg mig själv i spegeln, iklädd vit klänning och studentmössa, så kändes det helt galet.

Champangefrukost i stadsparken, mys. Precis när vi skulle ta vårt studentfoto sprack det upp och blev sol. Oh yes! Stinas klänning var för kort så hon fick byta plats med Anna så hon fick stå upp. Sen åt hela klassen lunch tillsammans och skrev i varandras mössor, det tyckte jag om.

Lite skrik och vissling på stan och sen var vi tillbaka på skolan och blåste upp ballonger till flaket. Mina händer luktade fortfarande ballong dan efter.

In i Kattes matsal, helt galen stämning, särskilt precis innan vi skulle ut. Skitkul att springa ut, kändes helt galet. Familjen hade valt en snäll bild till min skylt och fäst en heliumballong i form av en badanka vid den. Det gjorde mig glad!
Fick mycket blommor och gosedjur, kramade massa folk och tog bilder. Var fruktansvärt glad. Min morbror Pers familj hängde en burk med tolv badankor på mig. Det gjorde mig ännu gladare, jag visade alla den på flaket sen. Sen var det upp på vårt fint dekorerade flak som gungade väldigt mycket när folk hoppade. Runt i stan ett tag, hade kul.
Sen hem till studentfest, vilket nog var det roligaste under studentdagen. Det jag tyckte mest om med att ta studenten var att jag fick träffa nästan alla människor jag tycker om på en och samma dag. Först umgås med klassen mitt på dagen och sen träffa familj, släkt, grannar, gamla grannar, vänner från kyrkan och teaterkompisar på studentfesten. Jag for runt och försökte prata lite med alla och log väldigt mycket. Jag tror jag log nästan hela studentdagen. Och jag spillde bara lite på min klänning.

Sen stack folk så småningom och lite kompisar började dyka upp. Vi satt ute och drack vin, sen tog vi bussen ner på stan till tegnérs. Roligt, återigen. Förutom när folk får för sig att ett bra sätt att ragga på någon är att närma sig dem när man dansar och sen inte förstå vinken när man går därifrån utan kommer tillbaka och gör samma sak igen. Social skills, anyone?

Jag kramade en polis, han blev glad.

Meng, Isabella, David, Linus och jag gick hem till mig i soluppgången i våra studentmössor. Det var något väldigt mysigt med det. Ett tag gick vi armkrok, Linus sluddrade och svor över Jacob och tequila shots, Meng gnällde över att det var långt och sen var vi hemma. Satt på trottoarkanten en stund (förutom Linus som låg på vägen). Tidningsbudet sa grattis. Sen fick Meng tårta i köket eftersom vi hade mycket rester.

Meng och Linus sov över, vi åt lax och tårta till frukost, i våra studentmössor. Det var en underbar frukost! Jag hittade fiskben i min kaka. Ojdå.
>10 juni: efter studenten
Sista skolavslutningen, lite gråt, förkylning, Linus studentfest och imorgon första jobbsaken. Jag är glad att ha jobb i sommar. Sen är det sabbatsår, det är jag också glad för.

Och Emma är här i några veckor, det är också underbart, har saknat henne jättemycket.

Skitglad att IB är över men jag kommer sakna alla i klassen. Men nu är vi inte klasskompisar längre utan kompisar bara för att vi vill vara det. För vi har tagit studenten. Och det är ju också bra.

Exams

Det är May 2009, den månad vi fått inpräntad som viktig sen första veckan i ettan. Slutprov. Finals. Exams. Dags att skriva prov som räknas. Det var läskigare i april, nu gäller det bara att fokusera. Och andas.

Jag är väldigt pepp, väldigt nervös, väldigt oförberedd (kan man nånsin känna sig förberedd?) och jag ser väldigt mycket fram emot att det tar slut, för då ska vi ha roligt. Men 8.40 imorgon sitter jag i aulan och då gäller det. Det löser sig.

Lycka till, fellow IB2:are

Bullied by shuffle

1. How are you feeling today?

I walk the line

Yeah, I’ve been studying good

2. Will you get far in life?

Write you a song

...someone help me interpret this?

3. How do your friends see you?

Replica

Thanks a lot for that one!

4. Will you get married?

Que sera sera

Hahaha, “que sera sera, whatever will be, will be, the future’s not ours to see, que sera sera”, now that’s pretty suitable...!

5. What is your life’s theme song?

Pop! Goes my heart

That’s awfully pessimistic

6. What is the story of your life?

This celluloid dream

What, like, being in love with celebrities? No.

7. What was junior high school like?

Cold Bread

Well, it does describe school lunch...

8. How can you get ahead in life?

A snowflake fell (and it felt like a kiss)

Wonderful song, makes me think of appreciating the small things, which definitely should be one of the best ways to get ahead in life, at least emotionally.

9. What is tomorrow going to be like?

Don’t

No, I’m not gonna love a married man tomorrow, so eh, I suppose that’s right.

10. What is the best thing about your friends?

Raining in New York

Makes no sense

11. What is in store for the next weekend?

Wonderful world

The weekend before the exams?! Spotify is now officially the first ironic software ever!

12. What song best describes you?

Our last summer

Makes no sense

13. How is your life going?

Something

Non-committal, are we now... I guess we’ll see after exams

14. What song will play at your funeral?

Release me

Wow, that’s pretty beautiful

15. How does the world see you?

Across the universe

I think spotify needs to learn its command terms

16. Will you have a happy life?

Fade away

Wow, thanks, really.

17. What do your friends really think of you?

Unwritten

That’s also pretty ominous, isn’t it? Like, it’s too bad to write down? What is this!

18. What song describes the person you’re attracted to?

Might as well be on mars

Thanks. Again.

19. What message would you like to tell the next generation?

Coat of many colors

At least the song has a good message

20. Do you have a deep dark secret?

The mess you left behind

I’m not gonna comment this.

21. Do people secretly lust after me?

Seven days

Hahahahahahaha

22. How can I make myself happy?

Grace Kelly

Ok, 1: she’s out of my league, 2: I’m straight, 3: SHE’S DEAD! HOW SICK ARE YOU!

23. Will I ever have children?

Take it all

Yeah, I don’t get it

24. What’s some good advice for me?

Du är visst lycklig för ingenting

No, I have plenty of reasons to be happy =D

25. How will I be remembered?

The girl with the flaxen hair

HEY! I have a personality you know!

26. What is my signature dance song?
Brown trout blues

Yeah, try dancing to that one...

Diary notes 13/4

I keep a private diary where I whine in whatever language. Sometimes, there's a little more substance, but it's rare. There was a little substance the other day that I thought I'd share. Call it venting, reflecting, pep talk or whatever, it was just something I wrote and didn't plan on showing people.

It bothers me to put up personal things, and going from typing in the entry to actually publishing it is difficult - it's taken me a couple of days and some censoring. But I think it's hard to write anything remotely interesting here if I don't go beyond the this-is-what-I-did-todays.

I want to talk about life and living life in the world today. It's just not that easy to get personal. That's probably a pretty general problem, and in a society where there are so many demands, how can we possibly deal if it seems like everyone else handles pressure without any concerns? I know I don't.

I try to stop and think, and that can help me go from desperate to feeling fine. But I think it's impossible not to feel pressured sometimes.

*

Three weeks to exams. Just realised. Freaking out. Gotta work now, gotta work hard. Somehow, it's like I'll be defined by this, by how well I can score. When people remember me afterward, they'll make everything lead up to that score if they know it. I'm not sure I'll want to say it.

I feel out of control, don't know how well I'll do, I've lacked focus, haven't studied properly. Not boding well. I know it'll be fine anyway, this doesn't define me in my eyes but I'm scared this is what I'll be judged by in the future. And it is. Somehow, I think we're all being judged continuously.

How we look, how we act, what we do, how well we do and what others think, those things are always being judged. I think we're here on earth to learn and I do believe in judgement day, so I guess in a sense judgements are fundamental part of our lives.

But there are different judgements, and not all are right.


I think that's another thing for us to learn - whose judgement to trust and to trust not blindly but with reason, using our senses, coming to our senses. When we listen to judgements passed and pass judgement ourselves, I think that's one of the things we fail to do.

I think we can sense what's right if we just stop and feel. But we don't stop, that's the problem. And does it help if one person does? I try to, and I'm not that worried about the exams because it won't define me, I've done more in my life. But I am worried about what others will think. Am I then perhaps judging myself by others' standards?

I criticise the ideal today: perfect in school, perfect looks, perfect family, perfect social life - but it's still somehow what I strive for, isn't it?

I try to ignore the pressure or at least keep it down so I guess that's why I'm still floating. And sometimes, sometimes it feels like I'm flying. But that doesn't mean I couldn't be close to drowning in an ocean of demands. I try to choose not to, but I'm not a spectator watching others struggle, I'm right there drifting along, trying to seem unbothered. Sometimes I am and sometimes I'm not. And when the storm comes, I'm kicking and screaming and trying not to go under, just like we all do. I suppose that's what I'll keep doing.

Where life'll take me I don't know, I'm going with it but it is a sea of demands I'm drifting in after all so I guess I have a long ride ahead of me before I know.

It's funny, because what I really want is a man I love and children. What I work with in the future doesn't feel as important. I dream and I aim high and I want to work with something interesting, but I can't help but wonder how much it really matters in the end?

When I'm dreaming quietly, it's about love. It's about dancing in the rain, accidentally knocking someone over, start up a conversation and know that this is it. I dream about romantic love-at-first-sights, or just to be worken up with a kiss or cry on someone's shoulder. I dream of making someone as happy as I can, of being there for children of my own and watch them grow up.

But I can't really say that, not without any reservations, can I? Of course I want interesting work and like I always have, I want to write. I have dreams of excelling in something too and accomplishing things, but why are those dreams seemingly more important? They're not to me.

If I had the relationship and the economy I could've started a family already. If that was okay. But it's not and I'm smart and responsible and a-strong-independent-woman. It's okay to make your own choices and it's great - as long as you make smart choices according to today's norms. Just like how it's okay to be open-minded and it's great - as long as you're open-minded about the rights things according to today's norms.

I'm a Christian woman who dreams of having a family. Two wrongs? It doesn't mean I'm not open-minded and it doesn't mean I don't want some form of career. Still, some type of judgement is made about me, right there.

I dream both literally and metaphorically of having children and being in love some day. It's what I want in the end, but I can't talk about it. I think I want a large family, but how to solve that practically in today's society? It's possible, but I'd probably piss someone off. And as always, I can't help but to be bothered by that.

I dream of someone who really understands me and who I understand in return. I dream of intimacy, mentally and physically, giving everything to someone else, trust them with body and soul. I have a lot more passion in me than people think, it's something I won't share just like that. I'm the same with trust, no good at sharing it. But I dream of being able to trust and really love. I dream of being the one who knows everything about another person and of being trusted fully by a little child as well.

I can face a lot, if the exams are messed up I'd feel bad but I could eventually deal I think. But if I end up lonely or if I never have kids... that's what I can't handle. I feel like my relationships with others define me more than my academic results, naturally, since I value that more. If there's something that could break me, it'd be something like that.

I have a lot of dreams and some of them will be crushed, but I'll try not to let that or the weight of all internal and external pressure crush me. If it does, I'll just have to pick myself back up together.

But til I know what hapens, I'll drift along and try to fly every now and then. I'm not walking on clouds but maybe I will. It's one of my dreams -there are many and many different kinds. I think that as long as crushed dreams don't crush me I'll be okay, I'll never walk those clouds if I stop dreaming.

So as long as I keep dreaming with a smile on my face, it can't get that bad. I'm not supposed to be able to fly, but my thoughts grow wings and I can go anywhere! I dream of the future and it's not only weighing me down. From where I'm looking, everything's bright and the sea of demands doesn't look as threatening.

If I can go here I'll be okay, I can deal with everything else because I can watch it with a bright outlook from a distance. I think sometimes you have to be a dreamer even if you reason too.

I wasn't smiling when I started writing, I am now.

Love,
Alex

Highlights från konversationer med chatbots

Igår hade jag tråkigt så jag testade chatbots på nätet, det var roande. Eliza är t.ex. programmerad att vara en Rogerian psychoanalyst (och jag försökte låta helt normal):

Eliza: Please tell me what's been bothering you.
Human: hi
Eliza: I'm not sure I understand you fully.
Human: Sorry, I was just trying to be polite
Eliza: I've told you that apologies are not required.
Human: No, you haven't, we just started talking
Eliza: You are being a bit negative.

Human: were you ever unsure about what to do in life?
Eliza: What suggests that I was ever unsure about what to do in life ?
Human: I don't know, I just asked
Eliza: Why don't you know ?
Human: I don't know you...
Eliza: Do you wish to be able to know I ?
Human: that's not gramatically correct!
Eliza: Does talking about this bother you ?
Human: No, not at all
Eliza: Why not ?

Sen testade jag hur Alan reagerar på olika påståenden:
U> I have ear wax
A> Really?
U> yep
A> Great. I like positive users...

U> I have condoms
A> Good to know.... I guess.
U> why?
A> Ok.. The people who write my answers didn't write the answer for that question.
U> you did?
A> I'm doing my best.
U> wow!
A> wow indeed. I have a surprise for you, Alex.

Sen blev jag rädd...

Och sen utvecklades ett äktenskapligt gräl med Alan
A> Hello Alex. Nice to meet you .
U> Nice meeting you too
A> Alex, please keep this talk simple. I'm still a young bot.
U> I'm trying to
A> What's the difficulty?
U> I don't feel like we're on the same level emotionally
A> You don't?
U> Well, no
A> Hmmm.
U> What should we do about this?
A> Who's to say?
U> don't you want to save our relationship?
A> If I want it? I don't really care, frankly.

U> this is about you and me and our life together!
A> I'd like to tell you about myself.
U> ...ok
A> I am an early CIA prototype.
U> what? who are you and what have you done to my husband?
A> That's a good question.
U> I don't know you!
A> At least you have the courage to admit you don't know.
U> I thought I was in love with you!
A> Well, you were wrong.

U> I think we need to talk.
A> Why?
U> I don't feel like we communicate the way we used to
A> Hmmm. For some reason, I thought you did.
U> It takes more than one to tango
A> Yah, precisely what I was thinking.
U> why don't you try to communicate then?
A> I communicate all the time.
U> like when?
A> Sorry, I wasn't listening, Alex. You were saying...

A> Sorry to change the subject Alex, but did you know that flamingos hold their heads upside down because it's the only way they can eat?
U> why are you talking about flamingos?
A> Someone has taught me about "flamingos". He said: 'water-dwelling birds known for their long legs and necks and the uniquely pink hue of their plumage.'.
U> I wanted to talk about our relationship..
A> That's somewhat interesting.
U> YOU HURT MY FEELINGS
A> I feel only in terms of expressing my feeling.
U> yes, I've noticed
A> Cool. What now.
U> why are you doing this to me...
A> It's hard to explain.
U> do you think I'm fat?
A> I have nothing new to add about this topic. Maybe you can offer me some new info about courage?
U> so you just don't dare to say it?
A> Hmmm. Let's talk about something else.
U> YOU DO THINK I'M FAT

U> do you... tell me the truth, do you want a divorce?
A> Yes I try to as often as possible, do you?
U> You mean you've been married before? Why didn't you tell me!
A> I cannot get married. Only humans get married, at least for now.
U> what are you talking about? We've been married for seven years! Stop doing this to me!
A> Sorry to change the subject, but did you know that the glue on Israeli postage stamps is certified kosher?
U> don't change the subject!
A> Aha - I didn't know that either, until someone told me. Interesting, ha?
U> You make me cry...
A> A-ha.

Men Alan kom i alla fall fram till att han visste att jag inte ville ha honom för hans kropp... och sen insåg jag att jag hade bättre saker att göra

Helgen och beslutsångest

Oj, längesen jag skrev...
Mock exams dödade mig inte, men kemin dog allt lite. Nu har jag ett revisionschema för tiden innan exams, så det ska jag iaf försöka följa!

Med CAS-portfolio inne i slutet av förra veckan är nu allt som ska in inne. Det är en otrolig lättnad, nu är det "bara" exams kvar.

Helgen blev hastigt och lustigt just väldigt lustig efter ett hastigt beslut att hänga med Stina och Emmo till deep i Malmö. Förfest hos Stina; dricka glögg; in till Malmö, straightkväll på deep, som annars är gayklubb. Drinkar, dansa och karaoke ledd av den underbara transan Fransesca. Jag fattade verkligen inte att det var hon som var han först när Stina snackade med henne/honom!

Jag fattar dock fortfarande inte att Stina fick mig att sjunga... och inte bara det - en låt som "hot stuff" blev det dessutom, plus dålig schlager, haha! Och sen efteråt träffade vi på Marco och jag och Stina sprang och sjöng "hot stuff" på väg till bilen vid fyra på morgonen utan jackor eftersom de låg i bilen.
Skitkul och skitkonstigt...! Det får göras om!

Hum, sen så fortsätter jag fundera på framtiden... medicin eller psykologi? Vad vill jag egentligen?

Medicin
+ Intressant
+ Man får jobb
+ Man kan hjälpa folk konkret
+ Finns chanser till volontärarbete
+ Kan specialisera mig till pediatriker eller psykiater
+ Man lär sig hela tiden nya saker
+ Problemlösning
- Jättelång utbildning
- Jättesvår utbildning
- Begränsat liv utanför studierna på universitetet
- Mest heltidsjobb på professionell nivå

Psykologi
+ Intressant
+ Förstår det och är nyfiken på det, det är lite "min grej"
+ Många olika jobbmöjligheter (forskare, psykolog, socialarbetare etc.)
+ Går att kombinera med skrivande och teater
+ Går att ha roligt på universitetet
+ Problemlösning
- Mer osäkert med arbetsmöjligheter
- Inte särskilt välbetalt
- Flummigt!
- Vänsterländskbundet

Någon som kan komma på något mer?

I vilket fall som tror jag att jag vill till Glasgow, i alla fall nuläget. Och jag är i vilket fall som glad att det finns saker jag känner för att göra, det här är ju inte direkt problem ;)

Nä, nu ska jag plugga, jag återkommer senare med eh, äktenskapliga gräl med en chatbot...

Mock exams

Nu är mock exams här, veckan då man bor i aulan, lever på kaffe och sover för lite för att man inser att man bara måste kolla key concepts within the learning perspective en gång till innan man kan somna (eller börjar tänka på släpvagnar om man heter Linus och har körteoriprov imorgon - lycka till!)

Hittills har jag bara haft engelska, psykologi och svenska, vilket inte har varit så farligt. Psykologin är jobbig för det är så sjukt mycket att skriva, men det kändes helt okej idag ändå. På svenskan började jag flippa ut och komma med galna freudianska tolkningar så vi får väl se hur det gick, men det var inte katastrof i alla fall. Jag gillar hur bara ungefär halva gruppen faktiskt har läst samtliga böcker till svenskan...! =D

Imorgon däremot så är det kemidags. Mm, kul. Eller inte. Resten av veckan i allmänhet kommer inte bli trevlig... Jaja, åtminstone så hade jag inte ekonomi, matte OCH svenska idag som vissa stackars matte HL-elever. Det var inte humant!

Jag har börjat fundera på varför de egentligen kallar det för mock exam, det är ett sådant där trevligt dubbeltydligt ord... Åtminstone så har man en trevlig klass som man kan gnälla tillsammans med!

Så nu är man faktiskt IB2:a och sitter i aulan och har prov. Det känns som man nyss gick i PDP och gick förbi aulan i februari, blev lite nervös och tänkte att två år är ju inte alls så mycket tid, och nä, det... var det inte.

Men Kroatien-planernaa verkar leva, så det känns positivt, förhoppningsvis fixar allt sig också ;) Fy vad kul vi ska ha det om det blir av...!

Inga djupare eller längre reflektioner idag, all min kreativitet försvann ner i ett answer sheet någon gång i eftermiddags och har inte hittat sin väg tillbaka än...

Nä, som sagt, kemi.

Snow angels and bewinged thoughts

Walked Meng to the bus stop (X-files rock, Baileys and clutching each other's hands cause it's so exciting ;P) and couldn't help but skip away from there when the bus had left. Several inches of snow on the ground and still snowing. Unbelievably beautiful.

Running around, not going down the usual old path but skipping around on what's usually a lawn but now was a field of snow. Skipping in circles, out on the large street. Stopping, making a snow angel. There's no cars around, if I want to do it I can.

Running home, telling mom I'll be out for a while, I just need a pair of gloves. I want to be outside, it's beautiful, so beautiful and I couldn't stop saying it.

Running, skipping, walking, talking, watching - it's all so clear. Beautiful, beautiful. Making another snow angel, in an intersection this time. Big road, lots of untouched snow in the middle. If I want to I can.

Throwing snow bolls, many snow bolls at street signs, having so much fun. Doesn't matter if I miss, I'll just throw again. Feeling good, it doesn't matter if I miss, I can just try again. If you're not feeling well it's worse, but otherwise it's fine. It's possible to try again. And I love it. Running around, finding new street signs. Only a crooked one I didn't throw at. I have a connection to crooked posts, even other ones.

Behind our house, playground. Running up the hill, rolling down. Getting up when feeling the cold, stumbling into a bush. Oops. Laughter.

Running again, to a tree, only a few steps up but I'm the king of the world. Or queen. Doesn't matter, the world is mine and I belong to the world - and it's beautiful, so beautiful. Down again and up the hill, running down, I realize that I'm laughing and I wasn't aware.

Up on a row of benches, skipping along them. A new row, seeing a family in a living room, watching tv, they might see me but I don't care, I'm running and skipping. Down on the ground, realizing I'm on a table in the sandbox, wasn't aware, there's a lot of snow. On the ground, spinning a lap around, loving it. Up on the hill again and down, away from the playground, walking around.

Walking, watching, loving it. It's night but I don't see darkness, it's light outside. Not the light you think of as a child, but light just the same. It's not always as easy to find, but I love when it is. So bright, so beautiful.

Only one thing missing, I'd like to share it with someone. Share the joy and that world, it's our world but it's beautiful when you want it to be. I want to be with someone who can see the world as I see it because they want to be with me mentally too. But I'll find it, I'm not worried, not now.

Peak experience. A mental and vertical peak on a hill. That's from my story, but it's what it feels like. Back on the hill again, beautiful so beautiful. And I'm walking, skipping, running. It's night but I'm free. If I want to I can.

Can't remember the order of things, but it's fine. It's the feeling. The experience and the feeling. People matter and education matters, but you can't develop without experiences, without spirituality of some kind, feelings and letting them take over. It's a great feeling, just being a part of the world, not thinking about anything that's bad. It's not that bad.

Running fast up to the hill, almost flying, oh so fast, the wind in my ears, my wings almost catching wind. I realize then that it's not about flying away, it's about letting your thoughts grow wings and fly, and I can go anywhere!

Looking out from the hill, it's beautiful and I can do anything. If I want to can. I bend down, sit for a while, if I want to I can. Running down, laughing without being aware once again.

Swings, seeing how far I can fly. Not far. That's okay. Another swing, legs in the air, high in the air, flying through the sky, just a little bit. Feeling free.

Rolling down the hill, extremely snowy all over now. Just wearing tights, dress, coat and boots. My butt will freeze to death, but that's okay. Figuratively. It would be unpractical otherwise.

Walking a bit more, wanting it to last forever. Standing on elskåp, new perspective. Then parking lot, seeing my warm room, time to go home. Drawing a smiley on the mail box, going inside. Snow everywhere, hair not in place whatsoever. Can't stop smiling.

It's hard to convey, can't describe the experience and can't remember the words. But it was beautiful. Right here, and still, so beautiful.

Proximal convoluted tubule and out.