fredag 20 februari 2009

Med en skål äppelmos och mycket ärlighet

Jag blev akut sugen på äppelmos så nu sitter jag här med min skål. Sen bestämde jag mig för att det allt var dags att blogga igen, så nu sitter jag här och skriver med en hand, vilket är något enerverande. Jag brukar haka upp mig på vissa ord och uttryck ibland och sen använda dem väldigt mycket ett tag.

Enerverande är ett sådant ord, ett vaneord som jag hade ett tag, men det var nog i sjuan det, tillsammans med sublimt. Det var ett tag sen... Jag undrar om jag har något sådant just nu, jag sa absurt väldigt mycket i höstas, men det vet jag inte om jag fortfarande gör. Inte något som jag själv tänker på direkt, så det får nog någon annan svara på ;)

På spåret
Final på "På Spåret" ikväll, det är mysig fredagsunderhållning om man är hemma. Jag tog Edinburgh på tio poäng - jag visste direkt att de var i Skottland eftersom det första jag såg var firsts stadsbussar... Lite skum sak att ta det på... Eller, sen var det ju "borg"/"burg" nåt sånt som förklarade att det var just Edinburgh, men ändå.

Och sen frågade de vad "Amazing Grace" heter på svenska, vilket jag kunde eftersom jag har haft jätteroligt åt att det finns en svensk översättning ända sen jag hörde den i kyrkan första gången. Fast annars kan jag inte hävda att jag brukar kunna så himla många av frågorna på "På Spåret", det går ibland bara.

Skottland
Lite kul också, för när jag såg att de var i Skottland så kändes det ganska hemma på något sätt. Har ändå bara varit där två gånger, men jag trivs så himla bra. Det känns rätt på något sätt att plugga där då... Sen blir det höga studielån och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill göra i livet, men det löser sig nog. Får man hoppas ;)

Det jobbigaste med att plugga i Skottland, om jag gör det, kommer att vara att flytta ifrån familjen. Det innebär absolut inte att jag inte vill göra det dock; det känns som om det skulle vara en bra erfarenhet att bo i ett annat land ett tag, men jag står väldigt nära min familj så den biten skulle vara det svåra. Sen har jag väl i och för sig alltid varit lite mammig ;) Det är väldigt skönt att ha en mamma som man bara kan följa efter och prata med eller krama om man känner att man vill det, så det kommer jag att sakna oavsett var jag hamnar. Men sen är jag inte direkt rädd att tappa kontakten med familjen, så det är ju inte så farligt. Känns bra i alla fall att några av mina allra bästa vänner också vill plugga i Skottland =)

Ärlighet
Oj, vad ärlig jag var ikväll. Vi får skylla det på äppelmosen. Vad kan man mer ta upp när man är ärlig? Bäst att passa på innan jag blir för nervös av det ;) Hmm. Jag har pluggat väldigt, väldigt lite till mock exams och det känns inte bra alls. Hmm, okej, ärligt men fruktansvärt ointressant - skolångest är överrepresenterat i samtal nuförtiden! Vad bra att Mango kom med ett nytt samtalsämne igår, då blir man glad ;P Ska plugga kemi med Mango imorgon, det blir nog bra. Och jag och Linus gjorde matte och jag och David ska göra psykologi, så det är också bra.

Ärlighet... Ibland kan man vara för ärlig. Det hade jag ofta ett problem med som liten - om jag och en kompis ville vara själva och någon annan kom och ville vara med, då sa jag helt enkelt att vi inte ville ha med personen. Jag var inte alltid populär bland föräldrar... Jag vill dock gärna tro att jag har blivit lite mer taktfull med åren, jag framstår mycket trevligare då ;)

Hur andra ser en (eller är det viktigaste bara att bli sedd?)
Då kommer jag osökt att tänka på det här med hur andra personer ser en. Folk bryr sig så otroligt mycket om det...! Jag hade kunnat komma med en lång radda om hur sjukt samhället är och hur galet mycket press det blir på ungdomar (jag och mamma hade förresten en intressant diskussion i bilen på väg till Vinslöv för att inhandla min otroligt snygga balklänning, nämligen: alla vuxna säger att ungdomar har så mycket möjligheter idag, men är det alltid i en positiv sak? Om man har så många möjligheter att man inte kan utnyttja alla så blir det ju kanske inte alltid som man tänkt sig? Och så det där med beslutsångest...) men, det var meningen att min poäng skulle vara något annat, innan jag gick vilse i en lång parantes.

Jo, visst ja... Jag tänkte säga att jag inte bryr mig så jättemycket om vad folk tycker längre. Innan brydde jag mig jättemycket, ni vet, ville att alla skulle gilla mig och det där. Hmm, okej, jag ska vara ärligt (var kommer det där t:et ifrån!?), på ett sätt vill jag fortfarande det, men det är på ett annat sätt, jag kan ändå ta om folk inte gillar mig.

Ibland undrar jag, är det viktigaste för folk hur man blir sedd eller att man blir sedd? Vi har en riktigt galen uppmärksamhetskultur... "Hellre ökänd än okänd". Hmm, jag skulle nog köra på erkänd istället, erkänd för något man är bra på, antingen en färdighet eller bara ett personlighetsdrag. Det är mycket trevligare.

Sen utseende, ja, där vet nog det flesta som läser det här vad jag tycker. Samhället är galet etc. etc. Men åtminstone känner jag mig rätt balanserad själv nu. Jag kan titta mig i spegeln och känna mig bra. Jag tror det också har att göra med att jag har på mig sådant jag är bekväm i, jag har på mig kjol och klänning för jag tycker det är bekvämt både fysiskt och mentalt. Sen ska jag inte förneka att jag har vissa komplex, men vem har inte det? Dock så tror jag att det viktigaste är att man försöker vara bekväm i sitt eget skinn, på något sätt blir man automatiskt snyggare då, eller åtminstone känner man sig så.

Lite om optimism och religion
Det här med optimism är också lurigt, folk känner sig inte särskilt optimiska just nu. Det känns som att många känner sig stressade, ensamma och förvirrade. Det är inte särskilt konstigt.

För egen del så tror jag det är tron som räddar mig. Och nu, nu börjar jag bli ärlig på riktigt här, för jag tycker det är väldigt jobbigt att prata om tro egentligen. Folk brukar titta på en som om man är rätt korkad ändå som tror, och är man inte det så är man i alla fall en fanatiker som vill omvända hela världen så-snälla-sluta-prata-om-den-där-himla-Gud-omg.

Men det är en trygghet, det är värme när det känns ensamt och kallt och det är ljus i mörkret. Vi hade tema kring det när min gudtjänstgrupp hade gudtjänsten sist. Jag hade skrivit förbönen för första gången, det tyckte jag om. Linus hängde med mig till kyrkan, det var trevligt. Folk är alltid välkomna att följa med =)

Jag och religion
Till skillnad från vad många tror så har jag inte alltid varit så religiös. Jag menar, jag har alltid trott på Gud, men man kan tro mer eller mindre. Jag hade aldrig någon så väldigt religiös vän som liten och min familj är inte troende, så det mesta jag hörde om Gud när jag var yngre var egentligen skämt. Det kommer inte helt naturligt att tro så mycket då.

Sen hände det en del saker i mitt livet och då vände jag mig till tron, som räddade mig på många sätt. Och jag tyckte det var jättesvårt att släppa taget och våga tro, men jag släppte taget lite till slut. Nu, när jag ber, så kan jag få en stark känsla för vad jag ska göra, få en stark känsla för vad som är rätt. Det är väldigt meditativt, och det hjälper. Känslan att man aldrig är ensam hjälper också, det tröstar om man verkligen tror på det.

En del kanske skulle kalla det self-fullfilling prophecy, men i så fall undrar jag, spelar det någon roll?

I vilket fall som så är det svårt att släppa taget och söka själv, man är så van idag vid att man matas med allting, utbildning, teve, allt runt oss tränger på, det är inte vi som måste ta initiativet på samma sätt. Vi är inte längre vana vid hur man tror, vi vill veta. Tro, hopp och kärlek står det om i Bibeln. Jag tror att det är viktiga saker.

Och jag tror på Gud, det gör jag.

Kärlek och att skriva
Kärlek, kärlek är otroligt viktigt. Jag är lite rädd för förhållanden. Nu var jag ärlig igen... Men nej, ärligt talat (hohoho) så är jag lite rädd för förhållanden, att våga lita på någon sådär. Jag har inte världens bästa historia gällande sådant ;)
Jag har bara svurit åt en person en gång i mitt liv.

Men nu vill jag inte prata mer om det, det får jag väl också vara ärlig med.

Jag tycker om att skriva. Jag har jobbat på en berättelse nu sen i höstas. Blir den färdig blir den en roman, jag hoppas bara att den blir färdig... Den handlar om någon som blir galen, om väg som sakta går utför. Det är väldigt kul att skriva och jag har en viss plan för vad som ska hända. Skriva är min hobby det här året, det jag kan gå in i helt ibland och bli distraherad av, det jag kan tänka på när jag vill ha något roligt att tänka på. Teatern var det för mig förra året. Jag älskar att ha något sånt i mitt liv. Fast skriva är den enda hobbyn jag har haft konstant sen jag var liten. Sen är det inte min berättelse jag borde skriva på, och inte är det här egentligen heller.

Historiauppsatsen väntar och äppelmosen är sedan länge uppäten. God natt.

(har någon läst hela detta så blir jag imponerad... it never ends ;P)

6 kommentarer:

Meng sa...

Det var underbart att läsa, för din ärlighet och för de små galna sidospåren (äppelmos??) som bara gör texten mer personlig. Jag älskar ditt sätt att skriva på, men det har jag sagt innan.
För övrigt, vi kan bilda "vi är rädda för förhållanden"-klubb, så kan vi vara fail tillsammans :D

Lucidor sa...

Oi, jag läste hela, där jag sitter i min ensamhet i de djupa göingeskogarna på en svag uppkoppling och med en sprakande radio som samtalspartner!

Så vad i hela världen kommenterar man på ett sådant här inlägg -- risken finns ju att kommentarerna blir lika långa som inlägget. Nå! Lite spridda reflektioner får du iallafall.

Jag har också ett handikapp med vaneord. Jag har missbrukat allmänt i flera veckor, men jag är medveten om det och har satt mig själv på avvänjning.

Pluggande inför mock exams blev ännu mer fail än förväntat... speciellt nu med körteoripissochmöget också. Jag drömde att jag kuggade uppskrivningen i natt. Två gånger. :(

"Har du inte varit på TV så finns du inte", det är väl den gällande axiomen idag? Det må vara viktigt att bli sedd -- för det är det verkligen -- men inte med vilka till buds stående medel som helst. Då blir man tragisk och hamnar i Big Brother och dör efter en olycklig cocktail med heroin och vodka.

Kärlek och religion kan jag skriva så mycket om att jag avböjer att kommentera, för då slutar jag nog inte.

För övrigt tog jag full pott på allt i Edinburgh, och har alltid tyckt att äppelmos är lite för sött för att faktiskt vara gott.

void sa...

Underbart att läsa! Älskar dina reflektioner eftersom de är så vettiga, trots sidospåren :P
"vi är rädda för förhållanden"-klubb: yay för klubbar! Ätligt talat, för att generalisera lite, så tror jag att många skulle kunna vara med i den klubben...

Alex sa...

Vad otroligt glad jag blir av att läsa kommentarerna =D Tack!!

Det verkar som ganska många är rädda för förhållanden... att vara beroende av någon är läskigt, och man bli ju nästan det automatiskt till slut. Man blir väldigt utelämnad på något sätt... och det är läskigt.

Lucidor sa...

Jag blev glad av att få ett intressant inlägg att läsa, så vi är kvitt. ;)

Nå, vad var det Kierkegaard sa? "Tro är att kasta sig ut på sjuttiotusen famnars djup." Förhållanden är samma sak. Ja, man måste släppa taget, men när man väl förmår sig själv att göra det så har man mycket, outsägligt mycket att vinna. Nog kan det vara en emellanåt smått obehaglig tanke, men för egen del så ser jag nog på det med skräckblandad förtjusning snarare än skepsis. Rosor må ha vassa törnar, men de luktar gott också. :D

För övrigt har jag ingen aning om varför jag överhuvudtaget är vaken vid den här tiden.

Alex sa...

Haha, du är inte ensam om att vara vaken i alla fall ;P

Jag tror de flesta vill ha föhållanden och verkligen älska någon, men det är svårt både att våga och att kunna hitta rätt...

"Tro är att kasta sig ut på sjuttiotusen famnars djup.
Stämmer nog om både tro och kärlek som sagt, ja.