Regn

Det är höst på riktigt nu, den där senhösten som är så grå och för med sig så dåligt väder. Och mörker, det blir väldigt mörkt också. Det är fint på sitt sätt, men samtidigt är det väldigt opraktiskt. Regn är alltid mycket trevligare när man inte behöver ha närkontakt med det, håller det sig på behörigt avstånd på andra sidan fönstret bara så är det lugnt.

När jag var liten och åkte bil så brukade jag sitta och titta på dropparna på rutan; jag tyckte de såg så mjuka ut, ungefär som när man håller fingret väldigt nära ett väldigt litet vattenutsprut, om någon vet hur jag menar? Jag brukade sitta och välja ut ett par stycken droppar, och sedan följde jag deras väg ner längs rutan, för att se vem som vann. Regndropparna verkade så levande när man kunde se dem var för sig, inte alls som regnet ute, det man bara känner men inte ser. Kanske för att man tar det för givet.
Men jag blev irriterad ibland av att titta på dropparna; de fuskade. Ibland kunde en droppe bara stanna och flyta ihop med resten av vattnet på ytan, disintegrera, kan man säga så på svenska? Levande varelser kan inte flyta ihop, även om minnena av dem kan, och dropparna på rutan verkade så levande, de tävlade ju till och med på varandra. Dropparna på rutan var inte det osynliga regnet, jag kunde se dropparna, men inte känna dem. På något sätt blev det mer personligt så i alla fall. Och jag kunde tro att de var mjuka, de hade inte attackerat mig eller legat i bakhåll som deras osynliga kamrater, men sen fuskade de i alla fall.
Himla regn.