Gammal text

Hon finns alltid där omkring mig, väntandes, frågandes. Jag vet inte vad hon vill, men jag vill inte säga adjö till henne än. Hon granskar mig frågande medan jag väntar på att få någon respons. Hon tittar på mig och jag ser undan. Jag vet inte vad jag ska svara, jag vet inte vart hon bör gå. Dit hon går kommer jag att följa, men jag vet inte om jag vågar, för det är ett stort steg. Hon kan bara gå åt ett håll med mig, och jag står så gärna här och ser de olika dörrarna och passagerna framför mig. Där jag står kan jag fantisera och dagdrömma om vad som finns gömt bakom dörrarna – hennes närvaro gör sanningen slutgiltig. Hon får mig att åter vilja gömma mig i ett hörn som ett litet barn som ännu inte sett henne. Jag vet att jag en dag måste konfrontera henne, men tills vidare står jag här och drömmer. Hennes namn är Framtiden och jag är hennes slav.