fredag 31 oktober 2008

Mörkrädsla

Man säger att man slutar vara rädd för mörkret när man blir äldre. Det är inte ofta jag blir paranoid av mörka rum längre, det skulle väl vara efter en skräckfilm. Jag vet att det inte finns något att vara rädd för i mörkret, så då är det ingen fara. Det är så när man blir äldre. Det finns inga monster längre.
Men samtidigt ska jag inte gå ut och gå själv när det är mörkt ute, och jag cyklar bara hem själv hela vägen i mörkret om det inte är så sent. Det gäller att ha koll när det är mörkt, för vem vet, det kan ju finnas någon där. Och det kan det ju. Vanligtvis inte, men better safe than sorry, som man säger. Än värre är det i riktigt stora städer, "vi går inte här bara några tjejer på kvällarna, det är för farligt" sa någon till mig i Istanbul.
Egentligen är det lustigt hur vi talar om för barn att de inte behöver vara mörkrädda, men vem skulle våga låta ett barn vara själv i mörkret där ute? Inne är det ingen fara, men ute är det. Det är logiskt, vuxenlogik.
Barn är mörkrädda för att de inte vet vad som finns i mörkret. Man säger att man slutar vara rädd för mörkret när man blir äldre och vet att det inte finns något där. Det finns inga monster. Men på ett sätt är vi fortfarande mörkrädda, rädda för vad som finns där ute i mörkret. Andra människor. Vuxenmonster.

1 kommentar:

Johan sa...

Där har du ruskigt rätt faktiskt, mörker kan vara väldigt skrämmande. En välformulerad slutsats.