lördag 4 oktober 2008

Höjden av Freak Show

Jag tycker väldigt mycket om människor, men ibland är människans natur skrämmande. Här är ett exempel på det.

Kanada, 1934. I en liten bondgård mellan två mindre orter födde en fattig kvinna på landet femlingar. Det var första gången alla femlingar från en födsel överlevde spädbarnsåren och ingen hade förväntat sig att de skulle göra det. Visserligen har många femlingar överlevt sedan dess och det verkar kanske inte så märkvärdigt, men de fem flickorna Emelie, Marie, Cécile, Yvonne och Annette är ännu idag de enda identiska femlingar som har överlevt, och kanske de enda som har fötts överhuvudtaget (fertilitetsbehandlingar ökar risken för flerbarnsfödslar eftersom flera fertiliserade ägg implanteras, men identiska flerbarnsfödslar är spontana eftersom alla barnen kommer från samma ägg, vilket fertilitetsmediciner inte orsakar på samma sätt). Jag tycker det är väldigt fascinerande med så många identiska barn, men det som är mest fascinerade, och väldigt hemskt, med Dionnefemlingarna är hur deras liv utvecklades.

Omvärlden fascinerades av Dionne-femlingarna. De föddes under depressionen och var som ett tecken för många att det fortfarande hände bra saker. Men omvärldens fascination var inte av godo för flickorna. Som små togs de iväg från sina föräldrar (föräldrarna förklarades olämpliga som förmyndare, men detta gällde bara femlingarna, deras fem andra barn fick de behålla) och placerades på ett statligt ägt museum. Det kallades givetvis inte det från början, men i praktiken var det ingen skillnad mellan ”Quintland” (quintuplets = femlingar) och ett museum.
Femlingarna hade en personlig läkare som var ansvarig för deras uppväxt och även flera sköterskor. De blev tilldelade vars en färg och kläddes i identiska kläder sånär som på det. Deras dagar spenderades på en lekgård, omgiven av glasfönster, det s.k. ”Observation Gallery”. Bakom dessa glasfönster vallades besökare runt, de betalade inträde, köpte suvenirer (bl.a. från flickornas pappa, som hade sitt eget stånd utanför museumet) och folk hade ofta rest långt för att se systrarna Dionne. 6000 besökare om dagen, sammanlagt kring 3 miljoner besökte Quintland 1939-43, innan deras föräldrar fick tillbaka vårdnaden om dem. Avskärmade från resten av världen och andra barn var Dionnesystrarna med i många reklamer och ett par Hollywoodfilmer och efter att de flyttat hem igen fortsatte de att synas i många sammanhang, dock inte lika kommersiella.
Trots att de flyttade hem till sin familj blev inte flickornas liv särskilt mycket bättre. De fick fortfarande mycket uppmärksamhet och var väldigt ovana vid att umgås med andra barn. Deras syskon avundades dem deras berömmelse, de blev som tonåringar sexuellt antastade av sin pappa och under hela sin uppväxt så sågs de som en sevärdhet av folk. På senare år har de kvarlevande femlingarna (en dog 1954 i ett epileptiskt anfall och en dog 1970) fått kompensation av den kanadensiska staten, men jag kan inte låta bli att undra hur det gick till när en theme park byggdes upp kring frihetsberövade småflickor. Det känns som höjden av freak show.

2 kommentarer:

Meng sa...

Att man berövrar barn från deras frihet och rätt till ett normalt liv bara bara för att tillfredställa vissa människors fascination.. Att folk faktiskt betalade för att titta på barnen som om de inte var riktiga människor.. Sjuka, sjuka människor.
Det påminner mig om ett Simpsons-avsnitt där ett par fick åttlingar, och de sattes in i en cirkus där folk kunde gå och titta på dem. Men sen slutade det med att Homer hjälpte pappan att få ut sina barn så det blev genast mycket mindre seriöst :P

Gurg sa...

Det är skrämmande och sjukt, och det som jag tycker är mest skrämmande är att det var helt vanliga människor som åkte dit, folk som idag skulle åka till t.ex. Disneyland eller gå till ett akvarium för att titta på hajar. Det var vanliga människor som blev fascinerad av något och hade andra referensramar än en del idag och jag tycker det säger en del om människans natur.